Arkiv

Ibland säger det bara ”Pang!”

Varje månad spenderar jag 4 dagar på ett shelter i Barcelona för att arbeta med hundarna som finns där, utvärdera dem och ta med mig ett gäng hem till Sverige. Nu i oktober blev det hela 10 dagar i Spanien, inklusive de tre dagar som jag och Armando åkte till Madrid för att besöka våra vänner och samarbetspartners Pomi och Maria Ramirez, som har skapat musiken bakom RadioDog och RadioCat, musiken för djur som vi säljer till förmån för Jahira Dog Project. Jag är så glad över den extra tiden som jag fick på sheltret med hundarna. Det har blivit den näst viktigaste platsen i mitt liv, endast efter mitt eget hem. Jag ser hundarna som en förlängd del av min familj, och shelterpersonalen är numera mycket goda vänner till mig som jag delar så mycket med. Att missa en månad skulle vara en enorm förlust för mig, hundarna och de som arbetar där. Vårt jobb är så otroligt viktigt och den enda chansen som många av dessa hundar har till ett nytt liv utanför misären.

Det första som jag och Alexandra, min kollega, alltid gör när vi kommer till sheltret är att ”gå ronden”. Det innebär att vi tar en runda för att inspektera alla burarna och uppdatera oss om nuvarande status på gamla som nya hundar. Vi börjar alltid på samma ställe, vilket är avdelningen ”Gravilla”, och arbetar oss bort igenom avdelningarna ”Panic Room” och ”Ruby”, för att till sist avsluta med ”Sevilla”. På Gravilla finns flest små hundar och en rad med större. När vi passerade den sista buren med små hundar i så var det som att någon tog ett grepp om min krage och drog mig tillbaka. Jag stannade utanför buren, kisade och tyckte mig kunna ana ett litet ansikte längst in i mörkret. ”Är det någon där?” frågade jag Alexandra. ”Nej, det tror jag inte”, sa hon. Men jag kunde känna det! ”Jo, men titta där”, sa jag. ”Visst är det en hund som ligger där?”. ”Jo, men nu ser jag!”, utbrast hon. ”Det ligger en hund där!”. ”Jag måste in och titta”, sa jag, och kände mig oväntat och oförklarligt dragen till den hunden, som jag bara kunde skönja ansiktskonturer på.

Jag gick in i buren och närmade mig hunden. Inte förrän jag var hela vägen framme vid den kunde jag se vad det var för en, för den låg liksom dold i mörka skuggor längst in i en cementhåla. Det var en liten taxblandning, en tik, och utan att kunna beskriva vad som hände riktigt, så ”klickade” vi direkt. Det bara small. Jag var inte alls förberedd på detta men kände genast igen känslan, för jag har känt den vid första mötet, till och med anblicken, med flera av mina hundar förut. Det känns som om det är skrivet i sten att just den hunden är min, och jag hennes. Utan tvekan var det så här vi skulle träffas och inse att vi skulle bli ett team. ”Jaha”, sa jag. ”Den ska jag tydligen ta med mig hem”, och sen var det klart.

Nu går jag i namntankar och letar efter ett passande namn som ger mig rätt känsla för just den här hunden. Namnet är viktigt för att det förmedlar alltid en känsla och den känslan måste vara positiv för mig och inte vara upphov till en given negativ association för andra. Eftersom jag är en namnnörd utan dess like så har alla våra hundar förutom Bob minst tre namn. Jo, det är sant! De är endast till för min skull och hundarna har ingen aning om detta förstås, men flera namn är ett sätt för mig att få utlopp för min uppskattning för hundarna och förkärlek för många och inte sällan långa och/eller krångliga namn. Det är som en personlig liten hobby ;).

Vårt nya flocktillskott anländer i slutet av november och jag är mycket förväntansfull. Jag vet ingenting om henne mer än att hon anlände med en till liten hund som hon plockades upp på gatan med. Han är också ett charmtroll och så söt så man smälter! Vi ska nog lyckas hitta ett bra hem till honom med :). Vår nya – ännu namnlösa – hund har en utstrålning som känns som en blandning av Mafaldahs och Daysees (på tal om krångliga namn 😉 ). Det ska bli jätteroligt att få introducera henne här och sätta henne i arbete för Dogs of Pegasus. Jag längtar!

Mot balans.

Med en blick som denna är hon som gjord för mig och det arbete hon har framför sig ;)

Med en blick som denna är hon som gjord för mig och det arbete hon har framför sig 😉

Vilken är min favoritras?

Idag fick jag frågan om inte jag kunde komma med en lista över mina favoritraser. ”Jag har inga”, sa jag, varpå den människan blev väldigt förvånad. Jag fick frågan ett par gånger till, med den adderade kommentaren om att jag naturligtvis måste ha en sådan lista – alla har väl sina favoriter! Tillslut svarade jag att det närmaste jag kan komma ett svar på den frågan är att jag arbetar extra hårt för alla ”underdogs”, det vill säga pitbulls, blandraser och utländska hundar, som alla har ett sämre anseende i vissa kretsar. Men nej, jag favoriserar ingen. Jag har ingen favoritras!

Jag kan förstå att man lätt dras till en eller ett par raser som kryper en extra djupt under skinnet. Att man identifierar sig lättare med en sorts hund än en annan. Men jag är så hiskeligt förälskad i arten hund att jag aldrig skulle kunna bestämma mig! Det finns underbara kvaliteter i alla hundraser, och det finns också saker som jag hade önskat att man slutade avla fram medvetet, där fysiska defekter hamnar högst upp på listan. Ibland leker jag med tanken om att alla raser skulle försvinna en dag – hur hade jag känt mig då? Om sanningen ska fram så hade jag naturligtvis sörjt dem ett tag, jag är ju så förtjust i så mycket! Men sedan tittar jag på mina egna hundar och inser att jag inte hade varit ledsen så väldans länge ändå. Jag ser Faro, Scooby, Daysee Mae, Mafaldah, Millennia och Leonidas och påminns om att jag inte har en aning om alla raser som döljer sig i dessa underbara blandningar. Och vet ni vad? Det gör inget! ”En hund är en hund är en hund”, som jag brukar säga, och det är något som jag säger med kärlek och respekt för arten Canis lupus familiaris, även känd som HUND.

Så istället för att dela med mig av favoritraser som jag inte har, så vill jag berätta om min allra högsta önskan för hundar världen över. Jag önskar att ALLA hundar hade en flock där man kände ömsesidig kärlek, respekt, tillit och lojalitet för varandra. Och så länge det inte är så, så är det den oönskade, oälskade och övergivna hunden som är min favorit, och den jag kämpar lite hårdare för, vare sig den är renrasig, blandrasig, svensk eller utländsk. För att alla har rätt att må bra, helt enkelt.

Mot balans.

Millennia - Jag vet inte vad hon är och det är inte huvudsaken heller. Hon är HUND och jag älskar henne för det!

Millennia – Jag vet inte vad hon är och det är inte huvudsaken heller. Hon är HUND och jag älskar henne för det!

Rätt tidpunkt är A och O

Något av det bästa med hundar är att man alltid kan börja om, och ingen tid passar så bra som just NU. Genom att applicera den enkla formeln av motion, disciplin och kärlek – i den ordningen – ser man till att skapa och bibehålla en balanserad hund livet ut.

Eftersom många ersätter motion och disciplin med endast kärlek, eller i alla fall blandar ihop dessa komponenter så att de hamnar i fel ordning, så behöver vi ofta fokusera på att introducera de andra delarna för dem som har problem med sina hundar. De flesta är ju redan experter på hur man ger en hund kärlek, och det är inget som helst fel i det. Det är mer än ”okej” att ge sin hund kramar, pussar och andra former av ömhetsbevis och belöning. Vad som däremot är väldigt viktigt, t.o.m. avgörande för om du ska försätta en hund i obalans eller inte, är NÄR du gör det.

Det är vanligt att folk ger sina hundar kärlek vid fel tillfällen. Det kan vara att man egentligen är ute efter att trösta hunden om den upplever något obehagligt, det kan hända när man möts av en upphetsad hund när man kommer innanför dörren, och det kan också ske när man omedvetet låter sig domineras av en hund. Det finns otaliga exempel på tillfällen då man använder sig av affektion utan att inse att man faktiskt belönar ett oönskat tillstånd hos hunden. Genom att göra så ger man alltså näring åt den rädsla, upphetsning, dominans o.s.v. som man ju egentligen vill göra sig av med!

En osäker hund som är rädd för, säg, en omkring-blåsande plastpåse blir inte mindre rädd av att man klappar och talar ömsint till den i det läget. Ömkan ger oss en svag energi, en energi som den rädda hunden inte kan hämta någon stabilitet ifrån. En osäker hund söker inte trygghet hos en svag person, och genom att klappa den samtidigt som den är rädd belönar man faktiskt det oönskade tillstånd den befinner sig i, vilket innebär att man t.o.m. förstärker det. Med andra ord har du snart en hund som inte bara är livrädd för flygande plastpåsar, den kommer tids nog även att vara rädd för det mesta, eftersom man (omedvetet) har vårdat den rädsla hunden så desperat behöver hjälp att bli av med!

En hund som möter en i dörren genom att hoppa, krafsa, gnälla, skälla och kanske t.o.m. nafsa, är inte – som många vill tro – en glad hund. Det är en upphetsad hund, och upphetsning som man inte bjudit in till och som dessutom är på den nivån, kan utvecklas till allvarligare beteenden längre fram, om det inte redan har gjort det. Man kan tycka att det beteendet i sig är ganska charmigt och många beskriver det även som ”mysigt” när ens hund ”välkomnar” en hem med sådan entusiasm. Vad man däremot missar många gånger är kopplingen mellan det scenariot och att hunden t.ex. skäller på andra hundar, drar i kopplet o.s.v. Allt hör nämligen ihop och obalans i ett område kan få konsekvenser i ett annat.
Vanligt är att man själv ”smittas” av hundens upphetsade energi och börjar ropa, skratta och ”pipa” åt hunden. Vissa ger sig också in i ”leken” och slänger sig kanske på golvet och brottas lite.
Bara det att det är ingen lek. Inte för hunden i alla fall. Åtminstone inte på dina villkor!
Lek är en form av belöning, lika mycket som det är att klappa, busa och ”pipa” med rösten. De är alla varianter av ömhetsbevis och förstärker alltså hundens sinnestämning.

Jag konsulterade en kvinna som tog kontakt med mig för att hon inte kunde kontrollera sin hunds vaktinstinkt och hur han betedde sig när hon fick gäster. Konsultationen pågick länge och vid ett tillfälle lutade sig hunden emot mig. Han la en hel del av sin tyngd mot mig där jag satt bredvid honom på golvet. Jag fick honom att flytta på sig, och kvinnan såg fundersam ut. Jag frågade om han brukade luta sig emot henne också, och blev inte förvånad när hon svarade att han ”alltid gör så där”. När jag frågade vad hon gör då sa hon att hon tycker det är lite mysigt när han visar ”tillgivenhet” på det sättet, så hon klappar och kliar honom.
Hon blev väldigt överraskad när hon fick lära sig att det beteendet är en dominanshandling och att det inte bör tillåtas. Jag förklarade skillnaden mellan en hund som ”ber om lov” till att få närhet genom att vara undergiven och kontaktsökande, och att som han bara komma fram och börja hänga över en.
Hunden gick plötsligt fram till sin ägare och lutade sig emot henne istället! Då bad jag henne att försöka putta bort honom. En respektfull hund hade genast flyttat på sig men han bara studsade tillbaka! Hur mycket hon än puttade på honom så höjde han inte ens ett ögonbryn och fortsatte bara att luta sig. Det här var en stor ”aha-upplevelse” för hundägaren. Plötsligt insåg hon hur ofta han faktiskt dominerar henne och hur stor roll det spelar i de områden hon sökte hjälp för.

Min poäng är denna: Ge gärna era hundar massor av beröm, ömhet och kärlek – men vid rätt tidpunkt! Tänk på vad det är ni faktiskt belönar, vilket tillstånd ni egentligen förstärker. Det kan som sagt bli eller vara en stor och viktig del av anledningen till att man har problem med sin hund, och kom ihåg att små problem lätt blir stora.

Puss på dig, Yoshi!

Yoshi får sig en stor, blöt puss när han minst anar det, nämligen när han är lugn och undergiven. Frågan är bara om den var för min skull eller hans, han ser ju verkligen nöjd ut (?!)…

Hundar reagerar, inte resonerar

Igår fick jag nöjet att träffa trevlig och go’ potentiell adoptör av en spansk hund. Under promenaden pratade vi en hel del om hundpsykologi och det var mycket intressant för mig att ta del av hennes syn på saker och ting. Hon gav intrycket av en varm och mjuk person som enligt egen utsago hade lätt för att överösa hundar med kärlek, samtidigt som hon ändå visste att de behöver regler och struktur. Hon berättade för mig om en incident som påminde mig om hur många reagerar när de ställs inför liknande situationer.

Kvinnan hade övertagit en (svensk) omplaceringshund som hon och hennes familj hade fallit pladask för. Den var liten och nätt, glad och social och naturligtvis hur söt som helst. De första tre dagarna passerade utan minsta problem. Hunden var glad i alla, men tydde sig mest till kvinnan. Hon hade redan bestämt sig för att inte ge den för mycket uppmärksamhet de första dagarna, vilket hon tyckte sig fullfölja ganska bra. Hunden följde henne som en skugga och det var uppenbart att han tydde sig mest till henne, resonerade hon.

När kvinnan gick ut för att hämta något i sin bil var således särbon ensam hemma med hunden. Hunden hade då hoppat rätt upp i soffan och gått fram till mannen (”för att bli klappad”, som hon sa), varpå han börjar klia hunden under hakan. Hunden i sin tur börjar morra åt mannen, som då i rent obehag försöker fösa undan hunden. Det hela slutar med att hunden hugger tag i mannens hand och biter rejält. Efter denna incident åkte kvinnan raka vägen tillbaka till omplaceringshemmet med hunden i rädsla för att den skulle kunna bita hennes 12-åriga son. Hon förklarade för mig att den hade gått till attack ”från ingenstans” och undrade hur det kom sig att den reagerade så helt plötsligt, samt vad man egentligen gör med en sådan hund.

Av hennes förvånade uttryck att döma antar jag att hon inte fick det svar hon hade väntat sig. Jag sa att det finns en mycket god förklaring till hundens reaktion, att det är fullkomligt normalt och att det med all säkerhet inte hände utan förvarning…

Så här är det: Precis som jag tog upp i mitt förra inlägg, skvallrar hundens beteende om sanningen. Kvinnan må ha en historia, men hundar resonerar och planerar inte, de bara reagerar. Det är oklart om hunden hade fått tillåtelse att hoppa upp i soffan till att börja med, men sedan går den alltså självsäkert fram till mannen och ställer sig med tassarna i hans knä, vilket han tolkar som att hunden vill bli klappad. Oavsett vad hunden ville i det ögonblicket var det i själva verket en dominanshandling från dess sida. Hunden krävde uppmärksamhet, vilket inte alls är hans plats att göra! Dessutom morrar hunden åt honom och även det visar att den saknade respekt för honom. Det sista hunden gör är att bita, vilket helt klart framkallades av mannens osäkra bortfösning. Bettet var en markering mot mannen för att han tog sig friheten att ta i hunden, som fått lära sig att han är flockens (familjens) alfahanne.

Jag har inte själv träffat särbon så jag har ingen uppfattning hur han är som person, men denna incident talar sitt tydliga språk: han hade inte lyckats att sätta sig i respekt hos hunden och han var definitivt inte hundens flockledare, för då hade detta aldrig hänt. Hunden utmanade mannen genom att kräva uppmärksamhet som han uppenbarligen fick, varpå han börjar morra för att styra upp sin underordnade. Morrningen var alltså en varning och även om han ville bli klappad från början har han som flockledare rätt att bestämma när det ska upphöra. Morrandet gav upphov till obehag hos mannen, som då föste bort hunden. Detta skedde inte på ett auktoritärt och ogillande sätt, utan mest ogillande. Eftersom energin bakom denna handling var för svag tolkades den inte av hunden som en korrigering, vilket i sin tur ledde honom till att korrigera mannen istället!

Så hur skulle de ha gjort? Eftersom jag inte observerade vad som föregick under familjens korta tid med hunden kan jag inte kommentera mer än denna specifika incident, men jag vill ändå påpeka att hunden inte ”plötsligt” blev så här. Uppenbarligen hade hunden lätt för att ta sig an ledarrollen och bl.a. därför antas den ha varit naturligt dominant. Med det i åtanke skulle hela familjen (kvinnan, särbon, sonen) ha uppvisat en enad front och ignorerat hunden de första dagarna. Utöver att mata och rasta honom skulle de ha gett honom minimal uppmärksamhet tills han hade underkastat sig och accepterat rollen som följare. De skulle ha haft tydliga regler och sett till att hunden fick jobba för sina privilegier, som t.ex. att bli kelad med. Han skulle inte få hoppa upp i soffan utan tillåtelse och de skulle inte ha kelat med honom förrän han hade visat sig undergiven genom sin energi och sitt kroppsspråk. Om detta hade gjorts så hade hunden varken morrat eller bitit. Attacken var helt enkelt en reaktion på alla feltolkningar, missförstånd och bristen på ledarskap ifrån människornas sida, och inte något den planerade för att vara elak. Inte heller har den ”en skruv lös” och borde avlivas – faktiskt är den helt normal, om än i obalans!

Min förklaring fick kvinnan att ifrågasätta om hon skulle ha hund överhuvudtaget, eftersom hennes mjuka energi och lust till att ”jollra” med hunden faktiskt finns där. Det betyder kanske att hon inte är en lämplig hundägare? Alltså, det är ju ett sätt att se på saken. Själv föredrar jag att vända på det och säga att det vore väl underbart om hon nu när hon är medveten om sina svagheter, skaffade hund för att ändra på det! Att vi är på ett sätt idag betyder inte att vi måste vara det imorgon. Varje dag är en ny dag och ofta blir det vad man gör det till!

Hur vill du vara? Make it happen! 🙂

Mafaldah är en naturligt dominant hund. Att försätta henne i obalans skulle få väldigt negativa konsekvenser. Naturligt dominanta hundar kräver en större närvaro och extra fokus av sina ägare, men det är väl värt det!