Arkiv

I veckan som gått

Få saker är så givande och tillfredsställande som att kunna hjälpa någon på traven med ett problem som har tagit upp en stor del av deras liv, ett problem som dagligen drar mycket energi. Det blir så dyrt att leva så och det är en enorm befrielse att slippa.

Det kanske är lätt att underskatta vad det innebär att ha problem med sin hund, en hund eller hundar som man älskar. Man vill så väl och ändå kan det bli så fel, och det är lätt att tappa humöret på vägen. Men det finns hopp.

Jag är själv en person med många mål och drömmar. Jag tycker inte om att behöva begränsa mig, så lyckligtvis har jag ett jobb som kräver att jag gör precis tvärtom. Jag vill motivera folk till att ta ut svängarna och höja sina ribbor. Jag skulle vilja att man vågade satsa stort och inte höll tillbaka när det kommer till ens inre balans och harmoniska relation till sin hund. Om du tvekar redan i tanken, om du håller tillbaka dig själv när det handlar om något du vill uppnå – hur ska du ta dig dit? Om du inte ens kan övertyga dig själv, hur ska du övertyga någon annan?

Denna veckan har jag bjudits in i många fantastiska människors liv. Det har handlat om diverse problematiska situationer som vi har kunnat vända till något positivt tillsammans. Man dök upp tveksam, skeptisk och nedstämd. Vissa var väldigt nervösa, andra riktigt ledsna och frustrerade. Några hade garden uppe, och somliga var extremt mottagliga redan från början, som om ett desperat rop på hjälp äntligen blev besvarat.

 

Ann-sofie kom med Roxy och Ulrik. Promenaderna var besvärliga och Ann-sofie kunde inte nöja sig med det, vilket jag är väldigt glad för. Hon också, visade det sig :). Ann-sofie åkte 30 mil för att besöka mig och konsultationen var minst sagt lyckad. Jag vet inte vem som var mest paff över framstegen, för jag häpnades verkligen över Ann-sofies förmåga att direkt kunna släppa allt det gamla och leva i nuet. Den biten brukar vara lättare sagd än gjord, men Ann-sofie slösade ingen tid! Hon slappnade av som om jag tryckte på en knapp, och dessutom fick hon överge en gammal farhåga om att Roxy inte tycker om schäfrar – hon föll nämligen som en fura för snygge Goliath ;). Ulrik, däremot, han var mindre förtjust. Han tyckte Goliath var riktigt läskig först. Skillnaden nu mot innan var att nu hade Ann-sofie höjt sin ribba, så vi nöjde oss inte förrän Ulrik och Goliath gick lugnt och fint sida vid sida. Då upptäckte Ulrik att Goliath nog inte var så dum ändå, och dessa fina hundar fick en ny kompis. När vi sa hejdå var Ann-sofie som en helt ny människa. Hon sträckte på sig och glädjen lyste ur hennes ögon. Den utstrålningen lever jag på än.

 

Jag tog mig också en sväng till Eva och Tobbe i Helsingborg. Där möttes jag av deras stora, underbara flock. Eva och Tobbe hade problem med framför allt tre utav deras sex chihuahuor och deras russkiy toy-hane, och Eva delade upp dem både hemma och när det var dags för promenad. När jag frågade varför Eva inte tog dem allihop på en gång fick hon stooora ögon och sa; ”Jamen, det hade ju vart en DRÖM!”. Samtidigt tittade hon på mig helt oförstående, som om det vore en hypotetisk fråga eftersom det egentligen inte går. Då drog jag den långa versionen om att det är slut-begränsat för hennes del: Nu ska här flockpromeneras!

Vi begav oss ut i regnet och trotsade både kyla och blåst. Eva fick sig några råd och sen valsade hon iväg som om hon aldrig hade gjort annat. Jag tror vi var minst lika stolta över henne båda två… Att kunna ta ut alla de små ihop kommer underlätta Evas vardag enormt. Sedan var det nästa uppdrag. Det finns nämligen två pyreneiska mastiffer och en japansk spets i familjen också, och den vackra Prada (en utav mastifferna) drog som en ångvält i koppel. Med hjälp utav några enkla justeringar hade Eva styrt upp även den biten, och idag rapporterar hon:

”Prada som dragit runt mig i tre år går helt plötsligt fot.”

Ja, så kan det gå med rätt inställning och bra tips på vägen :).

 

Så idag fick jag äntligen träffa Bella, den mysiga rottweilern från Varberg, med två underbara, väldigt engagerade ägare. Bella och andra hundar var ingen rolig kombination, men observera ordvalet VAR. För nu blir ändring på det! Idag fick vi se allihop att Bella inte bara är hanterbar vid väldigt närgångna möten – hon kan gå i flock också!

Bella fick träffa både stora och små hundar, balanserade som obalanserade. Vid första mötet sattes vi alla på prov, Bella hade en hel del överskottsenergi att göra sig av med. Vi fick sannerligen jobba för det – och svettigt värre blev det – men det gav fantastiska resultat! På bilden ser ni Bella gå med Goliath, Millennia, Daysee, Faro och Correia. Om inte det är fantastiskt så vet jag inte vad, Bella hade ju helt andra intentioner när hon kom, och inte har hon umgåtts med andra hundar på det här sättet heller. Bellas ägare har aldrig svikit, men andra människor har det. Det har föreslagits avlivning, bland annat, något som idag inte finns på kartan. Som människor måste vi ofta se för att tro, och idag fick Bellas ägare inte bara se, utan också uppleva Bella i harmoni med andra hundar så nu VET de att det går. Deras resa börjar nu, och jag ser verkligen fram emot att följa dem på vägen.

Med dessa tre historier vill jag förmedla till alla er där ute att ni inte ska ge upp. Hur mörk en situation än verkar så finns det hjälp att få. Dessa tre ekipage befann sig fram tills nyligen i det mörkret, men kan nu se ljuset i andra änden tunneln. Att lära en människa att fokusera på rätt saker, släppa det onödiga, och rehabilitera sin hund mentalt, det är ingen ”quick fix”. Lyckligtvis var alla dessa ansvarsfulla ägare villiga att gå den extra milen för sina älskade hundar och det kommer att ge utdelning.

Så, mina vänner; Mot Balans!

 

 

Hundar reagerar, inte resonerar

Igår fick jag nöjet att träffa trevlig och go’ potentiell adoptör av en spansk hund. Under promenaden pratade vi en hel del om hundpsykologi och det var mycket intressant för mig att ta del av hennes syn på saker och ting. Hon gav intrycket av en varm och mjuk person som enligt egen utsago hade lätt för att överösa hundar med kärlek, samtidigt som hon ändå visste att de behöver regler och struktur. Hon berättade för mig om en incident som påminde mig om hur många reagerar när de ställs inför liknande situationer.

Kvinnan hade övertagit en (svensk) omplaceringshund som hon och hennes familj hade fallit pladask för. Den var liten och nätt, glad och social och naturligtvis hur söt som helst. De första tre dagarna passerade utan minsta problem. Hunden var glad i alla, men tydde sig mest till kvinnan. Hon hade redan bestämt sig för att inte ge den för mycket uppmärksamhet de första dagarna, vilket hon tyckte sig fullfölja ganska bra. Hunden följde henne som en skugga och det var uppenbart att han tydde sig mest till henne, resonerade hon.

När kvinnan gick ut för att hämta något i sin bil var således särbon ensam hemma med hunden. Hunden hade då hoppat rätt upp i soffan och gått fram till mannen (”för att bli klappad”, som hon sa), varpå han börjar klia hunden under hakan. Hunden i sin tur börjar morra åt mannen, som då i rent obehag försöker fösa undan hunden. Det hela slutar med att hunden hugger tag i mannens hand och biter rejält. Efter denna incident åkte kvinnan raka vägen tillbaka till omplaceringshemmet med hunden i rädsla för att den skulle kunna bita hennes 12-åriga son. Hon förklarade för mig att den hade gått till attack ”från ingenstans” och undrade hur det kom sig att den reagerade så helt plötsligt, samt vad man egentligen gör med en sådan hund.

Av hennes förvånade uttryck att döma antar jag att hon inte fick det svar hon hade väntat sig. Jag sa att det finns en mycket god förklaring till hundens reaktion, att det är fullkomligt normalt och att det med all säkerhet inte hände utan förvarning…

Så här är det: Precis som jag tog upp i mitt förra inlägg, skvallrar hundens beteende om sanningen. Kvinnan må ha en historia, men hundar resonerar och planerar inte, de bara reagerar. Det är oklart om hunden hade fått tillåtelse att hoppa upp i soffan till att börja med, men sedan går den alltså självsäkert fram till mannen och ställer sig med tassarna i hans knä, vilket han tolkar som att hunden vill bli klappad. Oavsett vad hunden ville i det ögonblicket var det i själva verket en dominanshandling från dess sida. Hunden krävde uppmärksamhet, vilket inte alls är hans plats att göra! Dessutom morrar hunden åt honom och även det visar att den saknade respekt för honom. Det sista hunden gör är att bita, vilket helt klart framkallades av mannens osäkra bortfösning. Bettet var en markering mot mannen för att han tog sig friheten att ta i hunden, som fått lära sig att han är flockens (familjens) alfahanne.

Jag har inte själv träffat särbon så jag har ingen uppfattning hur han är som person, men denna incident talar sitt tydliga språk: han hade inte lyckats att sätta sig i respekt hos hunden och han var definitivt inte hundens flockledare, för då hade detta aldrig hänt. Hunden utmanade mannen genom att kräva uppmärksamhet som han uppenbarligen fick, varpå han börjar morra för att styra upp sin underordnade. Morrningen var alltså en varning och även om han ville bli klappad från början har han som flockledare rätt att bestämma när det ska upphöra. Morrandet gav upphov till obehag hos mannen, som då föste bort hunden. Detta skedde inte på ett auktoritärt och ogillande sätt, utan mest ogillande. Eftersom energin bakom denna handling var för svag tolkades den inte av hunden som en korrigering, vilket i sin tur ledde honom till att korrigera mannen istället!

Så hur skulle de ha gjort? Eftersom jag inte observerade vad som föregick under familjens korta tid med hunden kan jag inte kommentera mer än denna specifika incident, men jag vill ändå påpeka att hunden inte ”plötsligt” blev så här. Uppenbarligen hade hunden lätt för att ta sig an ledarrollen och bl.a. därför antas den ha varit naturligt dominant. Med det i åtanke skulle hela familjen (kvinnan, särbon, sonen) ha uppvisat en enad front och ignorerat hunden de första dagarna. Utöver att mata och rasta honom skulle de ha gett honom minimal uppmärksamhet tills han hade underkastat sig och accepterat rollen som följare. De skulle ha haft tydliga regler och sett till att hunden fick jobba för sina privilegier, som t.ex. att bli kelad med. Han skulle inte få hoppa upp i soffan utan tillåtelse och de skulle inte ha kelat med honom förrän han hade visat sig undergiven genom sin energi och sitt kroppsspråk. Om detta hade gjorts så hade hunden varken morrat eller bitit. Attacken var helt enkelt en reaktion på alla feltolkningar, missförstånd och bristen på ledarskap ifrån människornas sida, och inte något den planerade för att vara elak. Inte heller har den ”en skruv lös” och borde avlivas – faktiskt är den helt normal, om än i obalans!

Min förklaring fick kvinnan att ifrågasätta om hon skulle ha hund överhuvudtaget, eftersom hennes mjuka energi och lust till att ”jollra” med hunden faktiskt finns där. Det betyder kanske att hon inte är en lämplig hundägare? Alltså, det är ju ett sätt att se på saken. Själv föredrar jag att vända på det och säga att det vore väl underbart om hon nu när hon är medveten om sina svagheter, skaffade hund för att ändra på det! Att vi är på ett sätt idag betyder inte att vi måste vara det imorgon. Varje dag är en ny dag och ofta blir det vad man gör det till!

Hur vill du vara? Make it happen! 🙂

Mafaldah är en naturligt dominant hund. Att försätta henne i obalans skulle få väldigt negativa konsekvenser. Naturligt dominanta hundar kräver en större närvaro och extra fokus av sina ägare, men det är väl värt det!