Etikettarkiv | dominans

Rätt tidpunkt är A och O

Feb21

Något av det bästa med hundar är att man alltid kan börja om, och ingen tid passar så bra som just NU. Genom att applicera den enkla formeln av motion, disciplin och kärlek – i den ordningen – ser man till att skapa och bibehålla en balanserad hund livet ut.

Eftersom många ersätter motion och disciplin med endast kärlek, eller i alla fall blandar ihop dessa komponenter så att de hamnar i fel ordning, så behöver vi ofta fokusera på att introducera de andra delarna för dem som har problem med sina hundar. De flesta är ju redan experter på hur man ger en hund kärlek, och det är inget som helst fel i det. Det är mer än ”okej” att ge sin hund kramar, pussar och andra former av ömhetsbevis och belöning. Vad som däremot är väldigt viktigt, t.o.m. avgörande för om du ska försätta en hund i obalans eller inte, är NÄR du gör det.

Det är vanligt att folk ger sina hundar kärlek vid fel tillfällen. Det kan vara att man egentligen är ute efter att trösta hunden om den upplever något obehagligt, det kan hända när man möts av en upphetsad hund när man kommer innanför dörren, och det kan också ske när man omedvetet låter sig domineras av en hund. Det finns otaliga exempel på tillfällen då man använder sig av affektion utan att inse att man faktiskt belönar ett oönskat tillstånd hos hunden. Genom att göra så ger man alltså näring åt den rädsla, upphetsning, dominans o.s.v. som man ju egentligen vill göra sig av med!

En osäker hund som är rädd för, säg, en omkring-blåsande plastpåse blir inte mindre rädd av att man klappar och talar ömsint till den i det läget. Ömkan ger oss en svag energi, en energi som den rädda hunden inte kan hämta någon stabilitet ifrån. En osäker hund söker inte trygghet hos en svag person, och genom att klappa den samtidigt som den är rädd belönar man faktiskt det oönskade tillstånd den befinner sig i, vilket innebär att man t.o.m. förstärker det. Med andra ord har du snart en hund som inte bara är livrädd för flygande plastpåsar, den kommer tids nog även att vara rädd för det mesta, eftersom man (omedvetet) har vårdat den rädsla hunden så desperat behöver hjälp att bli av med!

En hund som möter en i dörren genom att hoppa, krafsa, gnälla, skälla och kanske t.o.m. nafsa, är inte – som många vill tro – en glad hund. Det är en upphetsad hund, och upphetsning som man inte bjudit in till och som dessutom är på den nivån, kan utvecklas till allvarligare beteenden längre fram, om det inte redan har gjort det. Man kan tycka att det beteendet i sig är ganska charmigt och många beskriver det även som ”mysigt” när ens hund ”välkomnar” en hem med sådan entusiasm. Vad man däremot missar många gånger är kopplingen mellan det scenariot och att hunden t.ex. skäller på andra hundar, drar i kopplet o.s.v. Allt hör nämligen ihop och obalans i ett område kan få konsekvenser i ett annat.
Vanligt är att man själv ”smittas” av hundens upphetsade energi och börjar ropa, skratta och ”pipa” åt hunden. Vissa ger sig också in i ”leken” och slänger sig kanske på golvet och brottas lite.
Bara det att det är ingen lek. Inte för hunden i alla fall. Åtminstone inte på dina villkor!
Lek är en form av belöning, lika mycket som det är att klappa, busa och ”pipa” med rösten. De är alla varianter av ömhetsbevis och förstärker alltså hundens sinnestämning.

Jag konsulterade en kvinna som tog kontakt med mig för att hon inte kunde kontrollera sin hunds vaktinstinkt och hur han betedde sig när hon fick gäster. Konsultationen pågick länge och vid ett tillfälle lutade sig hunden emot mig. Han la en hel del av sin tyngd mot mig där jag satt bredvid honom på golvet. Jag fick honom att flytta på sig, och kvinnan såg fundersam ut. Jag frågade om han brukade luta sig emot henne också, och blev inte förvånad när hon svarade att han ”alltid gör så där”. När jag frågade vad hon gör då sa hon att hon tycker det är lite mysigt när han visar ”tillgivenhet” på det sättet, så hon klappar och kliar honom.
Hon blev väldigt överraskad när hon fick lära sig att det beteendet är en dominanshandling och att det inte bör tillåtas. Jag förklarade skillnaden mellan en hund som ”ber om lov” till att få närhet genom att vara undergiven och kontaktsökande, och att som han bara komma fram och börja hänga över en.
Hunden gick plötsligt fram till sin ägare och lutade sig emot henne istället! Då bad jag henne att försöka putta bort honom. En respektfull hund hade genast flyttat på sig men han bara studsade tillbaka! Hur mycket hon än puttade på honom så höjde han inte ens ett ögonbryn och fortsatte bara att luta sig. Det här var en stor ”aha-upplevelse” för hundägaren. Plötsligt insåg hon hur ofta han faktiskt dominerar henne och hur stor roll det spelar i de områden hon sökte hjälp för.

Min poäng är denna: Ge gärna era hundar massor av beröm, ömhet och kärlek – men vid rätt tidpunkt! Tänk på vad det är ni faktiskt belönar, vilket tillstånd ni egentligen förstärker. Det kan som sagt bli eller vara en stor och viktig del av anledningen till att man har problem med sin hund, och kom ihåg att små problem lätt blir stora.

Puss på dig, Yoshi!

Yoshi får sig en stor, blöt puss när han minst anar det, nämligen när han är lugn och undergiven. Frågan är bara om den var för min skull eller hans, han ser ju verkligen nöjd ut (?!)…

Hundar reagerar, inte resonerar

Okt3

Igår fick jag nöjet att träffa trevlig och go’ potentiell adoptör av en spansk hund. Under promenaden pratade vi en hel del om hundpsykologi och det var mycket intressant för mig att ta del av hennes syn på saker och ting. Hon gav intrycket av en varm och mjuk person som enligt egen utsago hade lätt för att överösa hundar med kärlek, samtidigt som hon ändå visste att de behöver regler och struktur. Hon berättade för mig om en incident som påminde mig om hur många reagerar när de ställs inför liknande situationer.

Kvinnan hade övertagit en (svensk) omplaceringshund som hon och hennes familj hade fallit pladask för. Den var liten och nätt, glad och social och naturligtvis hur söt som helst. De första tre dagarna passerade utan minsta problem. Hunden var glad i alla, men tydde sig mest till kvinnan. Hon hade redan bestämt sig för att inte ge den för mycket uppmärksamhet de första dagarna, vilket hon tyckte sig fullfölja ganska bra. Hunden följde henne som en skugga och det var uppenbart att han tydde sig mest till henne, resonerade hon.

När kvinnan gick ut för att hämta något i sin bil var således särbon ensam hemma med hunden. Hunden hade då hoppat rätt upp i soffan och gått fram till mannen (”för att bli klappad”, som hon sa), varpå han börjar klia hunden under hakan. Hunden i sin tur börjar morra åt mannen, som då i rent obehag försöker fösa undan hunden. Det hela slutar med att hunden hugger tag i mannens hand och biter rejält. Efter denna incident åkte kvinnan raka vägen tillbaka till omplaceringshemmet med hunden i rädsla för att den skulle kunna bita hennes 12-åriga son. Hon förklarade för mig att den hade gått till attack ”från ingenstans” och undrade hur det kom sig att den reagerade så helt plötsligt, samt vad man egentligen gör med en sådan hund.

Av hennes förvånade uttryck att döma antar jag att hon inte fick det svar hon hade väntat sig. Jag sa att det finns en mycket god förklaring till hundens reaktion, att det är fullkomligt normalt och att det med all säkerhet inte hände utan förvarning…

Så här är det: Precis som jag tog upp i mitt förra inlägg, skvallrar hundens beteende om sanningen. Kvinnan må ha en historia, men hundar resonerar och planerar inte, de bara reagerar. Det är oklart om hunden hade fått tillåtelse att hoppa upp i soffan till att börja med, men sedan går den alltså självsäkert fram till mannen och ställer sig med tassarna i hans knä, vilket han tolkar som att hunden vill bli klappad. Oavsett vad hunden ville i det ögonblicket var det i själva verket en dominanshandling från dess sida. Hunden krävde uppmärksamhet, vilket inte alls är hans plats att göra! Dessutom morrar hunden åt honom och även det visar att den saknade respekt för honom. Det sista hunden gör är att bita, vilket helt klart framkallades av mannens osäkra bortfösning. Bettet var en markering mot mannen för att han tog sig friheten att ta i hunden, som fått lära sig att han är flockens (familjens) alfahanne.

Jag har inte själv träffat särbon så jag har ingen uppfattning hur han är som person, men denna incident talar sitt tydliga språk: han hade inte lyckats att sätta sig i respekt hos hunden och han var definitivt inte hundens flockledare, för då hade detta aldrig hänt. Hunden utmanade mannen genom att kräva uppmärksamhet som han uppenbarligen fick, varpå han börjar morra för att styra upp sin underordnade. Morrningen var alltså en varning och även om han ville bli klappad från början har han som flockledare rätt att bestämma när det ska upphöra. Morrandet gav upphov till obehag hos mannen, som då föste bort hunden. Detta skedde inte på ett auktoritärt och ogillande sätt, utan mest ogillande. Eftersom energin bakom denna handling var för svag tolkades den inte av hunden som en korrigering, vilket i sin tur ledde honom till att korrigera mannen istället!

Så hur skulle de ha gjort? Eftersom jag inte observerade vad som föregick under familjens korta tid med hunden kan jag inte kommentera mer än denna specifika incident, men jag vill ändå påpeka att hunden inte ”plötsligt” blev så här. Uppenbarligen hade hunden lätt för att ta sig an ledarrollen och bl.a. därför antas den ha varit naturligt dominant. Med det i åtanke skulle hela familjen (kvinnan, särbon, sonen) ha uppvisat en enad front och ignorerat hunden de första dagarna. Utöver att mata och rasta honom skulle de ha gett honom minimal uppmärksamhet tills han hade underkastat sig och accepterat rollen som följare. De skulle ha haft tydliga regler och sett till att hunden fick jobba för sina privilegier, som t.ex. att bli kelad med. Han skulle inte få hoppa upp i soffan utan tillåtelse och de skulle inte ha kelat med honom förrän han hade visat sig undergiven genom sin energi och sitt kroppsspråk. Om detta hade gjorts så hade hunden varken morrat eller bitit. Attacken var helt enkelt en reaktion på alla feltolkningar, missförstånd och bristen på ledarskap ifrån människornas sida, och inte något den planerade för att vara elak. Inte heller har den ”en skruv lös” och borde avlivas – faktiskt är den helt normal, om än i obalans!

Min förklaring fick kvinnan att ifrågasätta om hon skulle ha hund överhuvudtaget, eftersom hennes mjuka energi och lust till att ”jollra” med hunden faktiskt finns där. Det betyder kanske att hon inte är en lämplig hundägare? Alltså, det är ju ett sätt att se på saken. Själv föredrar jag att vända på det och säga att det vore väl underbart om hon nu när hon är medveten om sina svagheter, skaffade hund för att ändra på det! Att vi är på ett sätt idag betyder inte att vi måste vara det imorgon. Varje dag är en ny dag och ofta blir det vad man gör det till!

Hur vill du vara? Make it happen! 🙂

Mafaldah är en naturligt dominant hund. Att försätta henne i obalans skulle få väldigt negativa konsekvenser. Naturligt dominanta hundar kräver en större närvaro och extra fokus av sina ägare, men det är väl värt det!