Etikettarkiv | flockliv

Nyårsreflektioner…

Så var det dags för det obligatoriska nyårsreflekterandet över året som har gått… Jodå minsann! 🙂

Ur ett yrkesmässigt perspektiv så har det gångna året kommit att handla mycket om säkerhet. Jag har fått tänka till ordentligt vad det gäller främst min egen, i ett arbete som ofta går ut på att hantera hundar som saknar spärren för att skada mig. Som så ofta i mitt liv så påmindes jag om detta den hårda vägen (somliga lär sig enbart i praktiken 😛 ), efter ett bett i ansiktet i januari och en attack som skadade mina händer i februari. Jag införde kundkontrakt som bygger på att kunder måste vara ärliga emot mig och erkänna riskerna som allt arbete med levande varelser innebär. Jag har även strukturerat om vissa delar av den praktiska hanteringen för att undvika liknande situationer så gott det går. Den mest värdefulla påminnelsen av alla var nog den om min egen dödlighet. Det gav mig en djupare respekt för mitt eget liv och vad hundar faktiskt kan åstadkomma, och för det är jag de evigt tacksam. Hundar är så himla bra! 😀

Förutom det så har verksamheten verkligen blomstrat och genererat fler idéer och projekt för framtiden. Jag har ju nämnt tidigare att jag har uppfunnit en ny tjänst som kommer att stjäla en del av mitt fokus för att kunna dra igång under våren 2016. Det är en tjänst som verkligen alla med ett hundintresse eller behov av hundkontakt ska kunna utnyttja och må bra av. Det kommer att bli hur bra som helst!
Även elevprogrammet fortsätter och kommer att få träda ut ur skuggan och in i ljuset lite mer under året som kommer. Hittills har jag inte velat uppmärksamma det för mycket då jag har velat hålla elevantalet väldigt lågt för att hinna med, men nu gör jag plats för fler i och med en omstrukturering av min tidsfördelning. Jag ser verkligen fram emot att få lära fler om mitt koncept och filosofi!

Och så har vi det personliga planet… Alltså, jag är vanligtvis en ”glaset är halvfullt” slags person, men är inte främmande för att acceptera förlust och sorg som en lika viktig och ärbar del av livet. Det började bra; Armando flyttade hit och hjälpte mig bygga upp och stärka både flocken, gården och företaget, jag har fått delta i många, många framgångssagor, jag har rest och upplevt väldigt mycket som är värdefullt för mig, och jag har fått nya vänner för livet samt lärt känna nytt folk som ger mitt liv än mer mening. Men så kom döden och hälsade på, om och om igen. Hela 5 hundar har glidit mig ur händerna på bara tre månader! Det är en otänkbart enorm sorg för någon vars hjärta ägs av hundar, så som mitt. Först dog Capitán, och jag var både ledsen och jävligt arg på skitavel och giriga människor. I mitten av december kom den hemska nyheten om att taxen Emil hade avlivats felaktigen, bara en dag efter att han räddats. Då kan vi snacka om att jag var ursinnig! Men sen dog Bob hastigt av en magomvridning, och då rämnade min värld… Jag har inte hämtat mig från det än och gör väl aldrig det riktigt, utan man får hitta ett nytt sätt att fungera. Den hunden betydde mer för mig än ord kan beskriva, och plötsligt slets han ifrån mig helt oväntat. Jag har låtit mig själv vara ett vrak emellanåt, men det funkar inte att gå ner sig i sorgen när man har en hel flock som räknar med en varje dag. Jag håller för det som ska fixas på dagen och gråter mig till sömns på natten, och så får det vara tills tårarna tar slut och tiden hjälper mig att gå vidare med nya krafter. Jag jobbar ständigt med att hitta en balans mellan att låta mig få vara otröstlig, förbannad, besviken, tom och känna att jag inte kan acceptera verkligheten, och att kunna vara stark, hoppfull, positiv, accepterande och känna tillit till vad livet vill lära mig. Min motivation är min familj och min inspiration är Bobs attityd och självförtroende. Länge leve vår älskade krokodil i våra hjärtan <3.
Som om inte det vore nog så förlorade vi även båda våra ”specialfall”, Simon och Leo. Under en och samma vecka som Bob dog så slutade deras små hjärtan att slå. Dessa hundar var inte som alla andra och levde redan på övertid. Vi hade bara hoppats att de skulle klara sig längre än vad de gjorde, så deras död kom som en chock för oss. Armando hade ett unikt band till lille Leo, som nog aldrig hade varit så förtjust i någon som han var i Armando. Leo var oerhört tolerant mot honom och det var fantastiskt att se dem ihop. Både Simon och Leo var två älskade och uppskattade familjemedlemmar som lämnade ett stort tomrum efter sig, och med det hoppas vi verkligen att döden har gjort sitt i vår flock nu.

Vad som är så hänförande med livet är hur snabbt det vänder och vilka riktningar det tar. Ingenting är givet och allting är så skört. Trots svåra motgångar det sista så är det ändå med hopp och ljus som vårt 2015 lider mot sitt slut. Så sent som i måndags gjordes tre adoptioner för Jahira Dog Project, då Bingo (nu Boris), Elias (nu Lotus) och Oso äntligen fick sina eviga hem <3. Jahira Dog Project’s arbete är SÅ HIMLA VIKTIGT och räddar livet på hundratals djur varje år, både direkt och indirekt, i Sverige, Spanien, Peru och USA. Under 2015 besökte vi sheltret i Barcelona VARENDA månad och jag spenderade sammanlagt 44 dagar där i år. 102 spanska och 9 svenska hundar, samt 1 amerikansk hund fann sina nya hem via oss i år, däribland vår alldeles egna Kexet. Ja, ni läste rätt, Kexet ska ingenstans 😊. Vi bestämde oss i och för sig för det redan i somras, men har väntat på rätt tillfälle att berätta att vår vackra och smarta lurv stannar hos oss livet ut ❤ (om ni inte redan hade räknat ut det 😉 ). Jag och Alexandra Pålsson bekostade resan till USA i november själva, men gjorde ändå en insats för JDP genom att besöka shelters och rapportera om det, rädda Osos liv, och göra världsunika intervjuer med Cesar Millan och Jahira Dar för JDP’s räkning. Idag publicerar jag det första klippet i en serie om 7 (+ några bonusklipp) på min facebooksida där Cesar svarar på frågor som rör alla hundentusiaster, så håll utkik! 😀

Så vad är mina mål för år 2016? Den korta versionen (den långa får vi ta vid ett annat tillfälle :)) är att sammanföra fler människor i förståelse, respekt, humor och harmoni, och fler människor och hundar i tillit, respekt, lojalitet och kärlek. För egen del är det en ära bara att få vara med på ett hörn av en så oerhört viktig process i dagens ofta hårda och kalla samhälle. Jag är för alla varelsers rätt till ett liv…

… Mot balans.

Tack för ett oförglömligt år, allihop!

GOTT NYTT ÅR!!!

1933857_943995995688141_1367008733314895241_n

Ibland säger det bara ”Pang!”

Varje månad spenderar jag 4 dagar på ett shelter i Barcelona för att arbeta med hundarna som finns där, utvärdera dem och ta med mig ett gäng hem till Sverige. Nu i oktober blev det hela 10 dagar i Spanien, inklusive de tre dagar som jag och Armando åkte till Madrid för att besöka våra vänner och samarbetspartners Pomi och Maria Ramirez, som har skapat musiken bakom RadioDog och RadioCat, musiken för djur som vi säljer till förmån för Jahira Dog Project. Jag är så glad över den extra tiden som jag fick på sheltret med hundarna. Det har blivit den näst viktigaste platsen i mitt liv, endast efter mitt eget hem. Jag ser hundarna som en förlängd del av min familj, och shelterpersonalen är numera mycket goda vänner till mig som jag delar så mycket med. Att missa en månad skulle vara en enorm förlust för mig, hundarna och de som arbetar där. Vårt jobb är så otroligt viktigt och den enda chansen som många av dessa hundar har till ett nytt liv utanför misären.

Det första som jag och Alexandra, min kollega, alltid gör när vi kommer till sheltret är att ”gå ronden”. Det innebär att vi tar en runda för att inspektera alla burarna och uppdatera oss om nuvarande status på gamla som nya hundar. Vi börjar alltid på samma ställe, vilket är avdelningen ”Gravilla”, och arbetar oss bort igenom avdelningarna ”Panic Room” och ”Ruby”, för att till sist avsluta med ”Sevilla”. På Gravilla finns flest små hundar och en rad med större. När vi passerade den sista buren med små hundar i så var det som att någon tog ett grepp om min krage och drog mig tillbaka. Jag stannade utanför buren, kisade och tyckte mig kunna ana ett litet ansikte längst in i mörkret. ”Är det någon där?” frågade jag Alexandra. ”Nej, det tror jag inte”, sa hon. Men jag kunde känna det! ”Jo, men titta där”, sa jag. ”Visst är det en hund som ligger där?”. ”Jo, men nu ser jag!”, utbrast hon. ”Det ligger en hund där!”. ”Jag måste in och titta”, sa jag, och kände mig oväntat och oförklarligt dragen till den hunden, som jag bara kunde skönja ansiktskonturer på.

Jag gick in i buren och närmade mig hunden. Inte förrän jag var hela vägen framme vid den kunde jag se vad det var för en, för den låg liksom dold i mörka skuggor längst in i en cementhåla. Det var en liten taxblandning, en tik, och utan att kunna beskriva vad som hände riktigt, så ”klickade” vi direkt. Det bara small. Jag var inte alls förberedd på detta men kände genast igen känslan, för jag har känt den vid första mötet, till och med anblicken, med flera av mina hundar förut. Det känns som om det är skrivet i sten att just den hunden är min, och jag hennes. Utan tvekan var det så här vi skulle träffas och inse att vi skulle bli ett team. ”Jaha”, sa jag. ”Den ska jag tydligen ta med mig hem”, och sen var det klart.

Nu går jag i namntankar och letar efter ett passande namn som ger mig rätt känsla för just den här hunden. Namnet är viktigt för att det förmedlar alltid en känsla och den känslan måste vara positiv för mig och inte vara upphov till en given negativ association för andra. Eftersom jag är en namnnörd utan dess like så har alla våra hundar förutom Bob minst tre namn. Jo, det är sant! De är endast till för min skull och hundarna har ingen aning om detta förstås, men flera namn är ett sätt för mig att få utlopp för min uppskattning för hundarna och förkärlek för många och inte sällan långa och/eller krångliga namn. Det är som en personlig liten hobby ;).

Vårt nya flocktillskott anländer i slutet av november och jag är mycket förväntansfull. Jag vet ingenting om henne mer än att hon anlände med en till liten hund som hon plockades upp på gatan med. Han är också ett charmtroll och så söt så man smälter! Vi ska nog lyckas hitta ett bra hem till honom med :). Vår nya – ännu namnlösa – hund har en utstrålning som känns som en blandning av Mafaldahs och Daysees (på tal om krångliga namn 😉 ). Det ska bli jätteroligt att få introducera henne här och sätta henne i arbete för Dogs of Pegasus. Jag längtar!

Mot balans.

Med en blick som denna är hon som gjord för mig och det arbete hon har framför sig ;)

Med en blick som denna är hon som gjord för mig och det arbete hon har framför sig 😉