Varje månad spenderar jag 4 dagar på ett shelter i Barcelona för att arbeta med hundarna som finns där, utvärdera dem och ta med mig ett gäng hem till Sverige. Nu i oktober blev det hela 10 dagar i Spanien, inklusive de tre dagar som jag och Armando åkte till Madrid för att besöka våra vänner och samarbetspartners Pomi och Maria Ramirez, som har skapat musiken bakom RadioDog och RadioCat, musiken för djur som vi säljer till förmån för Jahira Dog Project. Jag är så glad över den extra tiden som jag fick på sheltret med hundarna. Det har blivit den näst viktigaste platsen i mitt liv, endast efter mitt eget hem. Jag ser hundarna som en förlängd del av min familj, och shelterpersonalen är numera mycket goda vänner till mig som jag delar så mycket med. Att missa en månad skulle vara en enorm förlust för mig, hundarna och de som arbetar där. Vårt jobb är så otroligt viktigt och den enda chansen som många av dessa hundar har till ett nytt liv utanför misären.

Det första som jag och Alexandra, min kollega, alltid gör när vi kommer till sheltret är att ”gå ronden”. Det innebär att vi tar en runda för att inspektera alla burarna och uppdatera oss om nuvarande status på gamla som nya hundar. Vi börjar alltid på samma ställe, vilket är avdelningen ”Gravilla”, och arbetar oss bort igenom avdelningarna ”Panic Room” och ”Ruby”, för att till sist avsluta med ”Sevilla”. På Gravilla finns flest små hundar och en rad med större. När vi passerade den sista buren med små hundar i så var det som att någon tog ett grepp om min krage och drog mig tillbaka. Jag stannade utanför buren, kisade och tyckte mig kunna ana ett litet ansikte längst in i mörkret. ”Är det någon där?” frågade jag Alexandra. ”Nej, det tror jag inte”, sa hon. Men jag kunde känna det! ”Jo, men titta där”, sa jag. ”Visst är det en hund som ligger där?”. ”Jo, men nu ser jag!”, utbrast hon. ”Det ligger en hund där!”. ”Jag måste in och titta”, sa jag, och kände mig oväntat och oförklarligt dragen till den hunden, som jag bara kunde skönja ansiktskonturer på.

Jag gick in i buren och närmade mig hunden. Inte förrän jag var hela vägen framme vid den kunde jag se vad det var för en, för den låg liksom dold i mörka skuggor längst in i en cementhåla. Det var en liten taxblandning, en tik, och utan att kunna beskriva vad som hände riktigt, så ”klickade” vi direkt. Det bara small. Jag var inte alls förberedd på detta men kände genast igen känslan, för jag har känt den vid första mötet, till och med anblicken, med flera av mina hundar förut. Det känns som om det är skrivet i sten att just den hunden är min, och jag hennes. Utan tvekan var det så här vi skulle träffas och inse att vi skulle bli ett team. ”Jaha”, sa jag. ”Den ska jag tydligen ta med mig hem”, och sen var det klart.

Nu går jag i namntankar och letar efter ett passande namn som ger mig rätt känsla för just den här hunden. Namnet är viktigt för att det förmedlar alltid en känsla och den känslan måste vara positiv för mig och inte vara upphov till en given negativ association för andra. Eftersom jag är en namnnörd utan dess like så har alla våra hundar förutom Bob minst tre namn. Jo, det är sant! De är endast till för min skull och hundarna har ingen aning om detta förstås, men flera namn är ett sätt för mig att få utlopp för min uppskattning för hundarna och förkärlek för många och inte sällan långa och/eller krångliga namn. Det är som en personlig liten hobby ;).

Vårt nya flocktillskott anländer i slutet av november och jag är mycket förväntansfull. Jag vet ingenting om henne mer än att hon anlände med en till liten hund som hon plockades upp på gatan med. Han är också ett charmtroll och så söt så man smälter! Vi ska nog lyckas hitta ett bra hem till honom med :). Vår nya – ännu namnlösa – hund har en utstrålning som känns som en blandning av Mafaldahs och Daysees (på tal om krångliga namn 😉 ). Det ska bli jätteroligt att få introducera henne här och sätta henne i arbete för Dogs of Pegasus. Jag längtar!

Mot balans.