För en månad sedan kom jag hem ifrån Kalifornien, USA, där jag haft äran att hjälpa till på Cesar Millans Dog Psychology Center hela sommaren. Jag arbetade bl.a. under två Training Cesar’s Way workshops, en i april och en i maj, då människor ifrån hela världen kommer för att fördjupa sina kunskaper om hundpsykologi och psykologisk rehabilitering. Det är samma kurs som jag själv gick i oktober förra året, fast ändå väldigt, väldigt annorlunda. Numera är det Cesar själv som undervisar hela tiden och fler moment har lagts till, så som fårvallning, okopplad socialisering, häst- och lamamöten, löpbandsträning och simning. Eftersom Cesar vet precis vad han gör och är såpass självsäker i sitt arbete, så tilläts många intressanta situationer att uppstå, till elevernas stora förtjusning. Vi människor behöver ofta se för att tro och förstå, och Cesar ställde glatt upp med alla möjliga demonstrationer.

För min del var det absolut mest fantastiska att få träffa alla dessa människor, och ta del av deras olika berättelser och energier. De två grupperna var som natt och dag, men båda lika underbara på sitt sätt. Det blir många tårar, uppenbarelser, samt en hel del glädje, skratt och kärlek under en så intensiv workshop som denna, och det är nästan magiskt att få bevittna hur de kommer dit med en sorts energi och går hem med en annan.

Jag blev också introducerad för vad som närmast kan beskrivas som min själsfrände i en hundkropp, pitbullen Sonic, som jag föll handlöst för vid första anblicken. Jag fick honom som en gåva utav Cesar, men i sista stund visade det sig att Sonic inte får lov att lämna USA p.g.a. ett domstolsbeslut som slogs fast strax efter konfiskeringen av honom i en drogräd. Jag var alldeles förkrossad, men fann tröst i Millennia, den oemotståndliga lilla tik som Cesar gav mig istället. Hon är nu min senaste ambassadör för oönskade hundar som tar revansch och sprider budskapet om hundadoption.

Det var väldigt nyttigt för mig att få se hur världens första hundpsykologicenter drivs, allt ifrån ”bakom kulisserna” ända ut till dess beundrare och offentligheten. Jag är omåttligt tacksam för chansen jag har fått, människorna jag har lärt känna, och de kontakter som har uppstått i och med denna helt otroliga upplevelse. Jag har så många ovärderliga minnen som för alltid kommer att vara med mig, och mycket nytt i mitt liv fick inspiration ifrån just den här sommaren… Jag kan också med stolthet tala om att jag har fått ett helt annat perspektiv på det arbete jag gör här hemma, både som hundbeteendespecialist och flockledare. Det var inte alls helt fel att komma ifrån ett tag och se sig själv utifrån och in för en gångs skull! Jag är en perfektionist ut i fingerspetsarna och snålar alltför ofta med att ge mig själv en uppmuntrande dunk i ryggen, vilket det banne mig har blivit ändring på nu! Min flock är bortom fantastisk på alla sätt och vis, och jag är oförskämt stolt över alla mina hundar och det arbete jag lägger ner på att hålla dem balanserade. Det kommer inte gratis! 🙂

Helt nytt och fräscht för i år är mitt omplaceringsprojekt, Jahira Dog Project. Jahira är Cesars sambo, en mycket speciell kvinna som inspirerade den här idén, en som jag fick där jag satt i Santa Clarita under en av mina många reflektionsstunder… Jag tror starkt på att detta kommer att revolutionera sättet det idag görs adoptioner på, en mycket efterlängtad förändring, om du frågar mig. Jag kommer att skriva mer om det alldeles strax, så håll tillgodo!

Mot balans!

Alex