JAG VET INTE VEM SOM BEHÖVER DETTA MEN:

Jag får ofta frågan om det är rimligt att förvänta sig goda resultat med en hund i ett hushåll där man har delade åsikter och tillämpar motsatta filosofier. Svaret är nej. Det är inte rimligt att förvänta sig att hunden inte ska känna sig förvirrad och oimponerad under sådana omständigheter. Vad man borde förvänta sig är en hund som blir orolig och stressad eller utnyttjar möjligheten att använda luckorna som skapas till sin omedelbara fördel, utan att inse de långsiktiga, negativa konsekvenserna det innebär att göra så.

Vad är poängen med att ha en hund under så motsatta ideal? Jag vet ju att det inte är för hundens skull som det blev så, så vad handlar det om egentligen? Vem har de mest handfasta och icke känslosamt drivna argumenten för att backa upp sin filosofi? Men framför allt, vem gör mest med hunden? Vem tar mest ansvar och vem är mest aktiv gällande de riktigt utmanande grejerna, som promenader och annan problemlösning?

Jag märker att många visar alldeles för mycket hänsyn för åsikter från de i hushållet som antar få av rådande utmaningar. Om du kan relatera, fråga dig själv varför du gör så. Varför låter du personen som gör minst, väga in så tungt angående hur hunden ska fostras? Varför skulle du tillåta det? Om du inte börjar sätta gränser med saker som dessa i dina mest intima relationer, hur kan du förvänta dig att hunden ska ta dig på allvar? Faktum är att hunden plockar upp det här med att du har svårt för att stå upp för dig själv, precis som den som du låter köra över dig hemma. Med det sagt kan du ändra på det redan idag. Jag tror på dig! 💯

Mot balans. 💪