Jag blev kontaktad av en ung tjej som hade blivit rekommenderad att söka min hjälp med sin hund. Jag blir dagligen kontaktad gällande liknande ärenden men det här fallet stod ut. Egentligen var det tjejen som stod ut, för det var så påtagligt att hon var beredd att satsa på sin hund. Hon var fast besluten att göra rätt för sig, och gjorde det klart för mig att hon minsann visste att hennes hund var ”bra”, och att det var hon som behövde lära sig. Det fanns inget skuldbeläggande. Inget tjafs. Hon tog på sig hela ansvaret och fokuserade enbart på hundens framtid.

Lösningen blev att hon lämnade hunden ifrån sig för alltid. Hur mycket vi än ville, så saknades resurserna för att ge honom rätt förutsättningar, både nu och sen. Det var bara att konstatera att hans framtid finns någon annanstans, och att han tack vare hennes osjälviskhet kan få tillgång till den.

Hunden heter Fío och imorgon blir han 6 månader. Han är en malinois och hans namn betyder ”Jag förlitar mig” på spanska. Vi tyckte det var passande eftersom det är precis vad vi vill att han ska lära sig att göra, på oss och på sig själv. Bilden tog jag när han just hade anlänt. Munkorgen var nödvändig förut men det är den inte längre. Jag vill inte säga för mycket än, men hittills har vi noterat lite rastlöshet, lite ängslighet och lite förvirring. Inga konstigheter egentligen. Idag var han med på Pay & Pause (passivitetsträning), vilket gick förvånansvärt bra! Han har tidigare varit reaktiv mot andra hundar (bland annat) och omriktat mot sin matte i hundmöten. Och han har varit alldeles för klängig och besatt av henne, vilket inte är hälsosamt. Men än så länge – med reservation för ändrad uppfattning inom det närmaste – har han varit vad man kan förvänta sig efter omständigheterna, och helt i linje med vad som är normalt för rasen och åldern. För mycket hund för många människor, men inte för den som vi letar efter!

Så nu du, fina Fío, tar livet en oväntad vändning. Det blir du och jag framöver, tills din värdiga vinnare har hittats. ❤️

Mot balans. 🐾