Nu ska ni få bekanta er med Rune! 🐾

Rune är en 2,5 år gammal dobermann som nyligen anlänt för boot camp. Listan av orsaker kan göras lång; han var förskräcklig i koppel och drog som en tok, kastade sig som en galning mot allt som man möter på promenaden (hundar, människor, cyklar, barnvagn o.s.v.), avskydde beröring och markerade med tänderna om man rörde honom, hade separationsångest, har bitit matte i ansiktet tre gånger, haft en oerhört ohälsosam relation till sin husse som innebär att han förföljde honom som en skugga överallt och inte för sitt liv lyckades varva ner och slappna av när husse var frånvarande (inklusive hela arbetsdagar trots att resten av familjen är hemma), och förresten så slappnade han aldrig av ändå för hunden var så ångestladdad, alert och intensiv så det liknar inget. Puh! Man kan bli utmattad för mindre! 😓

Det känns ju överflödigt att konstatera det, men nej, Rune gick knappast att leva med, och han orkade inte leva med sig själv heller. Han mådde skit, rent ut sagt. 💩 För övrigt så hade familjen en dobermann tidigare, som de var supernöjda med. Därför tedde det sig naturligt att vända sig till samma uppfödare i Slovenien när den hunden hastigt och väldigt olustigt gick bort. Men det visade tidigt att Rune var annorlunda. Redan under bilfärden hem från uppfödaren började han att bete sig oroligt, och sedan dess har det rullat på. 🌀 Familjen har dessutom anlitat hjälp tidigare på annat håll men inte lyckats vända detta. Boot camp är således Runes sista chans. Jag känner ingen press alls, jag lovar! 😅

Men skämt åsido. När jag träffade Rune första gången var han en sorglig syn. Att en så majestätisk varelse kan vara så patetisk. Mitt hjärta brast för honom på så många plan! 💔 Först och främst var han sååååååå vilsen och stressad. Spänd som en jäkla fjolsträng försökte han ta sig igenom dagen och bara överleva efter bästa manér. När jag tog hans koppel slängde han sig på golvet och var så rädd och obekväm, redo att försvara sig mot mig. Det var olidligt. Tänk att det kan bli så fel, även fast man tillhör folk som bryr sig. Som försöker. Som desperat vill att hunden ska bli bättre. Det här kommer minst sagt bli ett helt projekt! 🛠

Nu har Rune varit här i 5 dagar och jag ska inte ljuga; de första dygnen var FÖRJÄVLIGA! 😖 Stressen var nästan oövervinnlig och han gapade sig igenom nätterna, gjorde på sig inomhus konstant, fick panik av att han varken fick eller kunde förfölja oss (han är en utbrytarkung och kan öppna dörrar, så tacka vet jag ordentliga grindar med hasp!!), och flängde runt som att det brann i baken på honom. 🔥 Armando var genuint orolig för att Rune var hjärnskadad och skulle vara ett omöjligt fall, men bakom allt det där hemska kunde jag se hans potential. Under allt det där fanns en jättefin själ som längtade efter att få andas, återhämta sig och blomstra i en lugnare version. 🌺 Och tro mig, det ska han få göra, om det så är det sista jag gör!

Jag ska göra ett senare inlägg om hur det har gått för Rune såhär långt, men för att ni ska orka läsa så får jag väl dela upp det. 😇 Det värsta ser ut att vara över i alla fall. 🙌

Mot balans. ❤️