💧 Han var inte ens ett år när jag insåg vad han var kapabel till. Det började med de andra hundarna i flocken, i samband med könsmognaden. En eftermiddag slog det mig att jag inte hade fyllt på deras vatten på hela dagen, något som jag vanligtvis behövde göra flera gånger. Jag släppte tanken; de hade väl bara inte varit så törstiga? 🙃 Men timmarna gick och framåt kvällen började jag fundera på vad som var fel, så jag satte mig mitt i lägenheten och iakttog hundarna. En efter en gick de fram till vattenskålen och skulle just börja dricka när de spanade rummet runt, fastnade med blicken bort i fjärran och hejdade sig i sista stund, backade och lämnade skålen. Jag kunde inte förstå vad de tittade på, för därborta fanns ju inget speciellt?! 🤔 Hundarna var ju märkbart törstiga så jag plaskade lite i skålen med fingret och lockade och pockade för att få dem att komma och dricka, men icke. Inte en enda hund ville närma sig skålen, fastän de var törstiga! 🤯

💧 Jag kunde känna oron smyga sig på, och förvirringen var total. Jag blev också frustrerad över att jag missade vad de försökte säga. Men så vågade sig Lego, staffen, fram tillslut, och denna gången trillade poletten ner för mig. 💡 Med tungan utsträckt mot vattnet, redo att ta sig en slurk, hejdade han sig återigen när blicken stannade vid något längst ut i den många meter långa lägenheten. Där borta, alltså långt, långt bort, ute i hallen, lutad mot ytterdörren, låg Alfie. Han blängde på Lego när han gick emot skålen, och spände blicken lite extra just som han var på väg att dricka. Den jäveln hade gjort anspråk på vattnet, ifrån andra sidan hemmet!!! 😨 Så slug var han tydligen, den rackarn, att han la vantarna på det som han visste att alla förr eller senare skulle behöva ha tillgång till, och därmed också vara tvungna att gå genom honom – eller möta honom i en match (och förlora). 😖

💧 Det här är typiskt för unghundar som börjar inse sin fysiska potential. Under en period är de mer välutvecklade fysiskt än mentalt, så de använder sin kompetens på ett omoget, onödigt och vårdslöst sätt, innan de kommer underfund med vad som faktiskt helgar medlen. 💪 Med rätt förutsättningar och stabila inflytanden kommer mognaden så småningom ikapp och de slutar att utmana för utmanandets skull, men det gäller att själv vara uthållig och ihärdig för att utveckligen ska gå åt rätt håll. 📈 När jag i dagsläget träffar hundar i den här fasen av sitt liv (och deras nedbrutna människor i upplösningstillstånd), så påminns jag alltid om när jag själv gick igenom det med en hund av Alfies kaliber. Det var inte lätt. Fan, det var skitsvårt! 😫 Jag var riktigt rädd emellanåt, för att någon skulle komma till skada. Men jag tog mig i kragen och härdade ut. Jag hittade vad som funkade och satsade mitt allt, och han blev ju också världens bästa. 🏅 Han lärde mig inte bara om just det här, utan också om min egen potential och kompetens.

💧 Så hur blev det den där kvällen då hundarna inte vågade dricka? Jo, när jag upptäckte vad som pågick så korrigerade jag Alfies sinnesstämning och skickade i väg honom till en annan plats i lägenheten för att markera att den enda som styr över resurserna hemma är jag, och att det är oacceptabelt att utmana sina flockkamrater på det viset. 👎 De andra stackarna jublade och släckte törsten i ett nafs, och sedan upprepade han aldrig det igen. Han kom visserligen på andra sätt att röra om i grytan, men det får bli ett annat inlägg. 😅

💧 Idag skulle han ha fyllt 9 år, men vi får nöja oss med tiden som vi fick. Det blev nästan 9 år av den bästa, mest intensiva och lärorika utbildningen som jag någonsin hade kunnat drömma om, och det kan ingen ta ifrån mig. Inte ens döden. Ett ”tack” känns bara fjuttigt, men jag är säker på att han vet vad han betyder för mig. 💝

Mot balans. 💎

(Nr 2 i en serie av 9 anekdoter)