❄️ Det var den 12:e november 2010. Resan var planerad i detalj. Jag åkte till Belgien för att hämta hem min nya hund, en sarplaninac som jag bara hade sett på bild. Det blev bara tre valpar och en var redan tingad. Det gjorde ingenting, för redan när jag såg första bilden så visste jag vilken jag ville ha, och han var fortfarande tillgänglig. De kallade honom för ”Beatles” på skoj för han hade så lång päls, mycket längre och något mörkare än de andra. Men jag fick välja stamtavlenamn och eftersom kullen skulle få namn som började på J så blev det enkelt: Jovan. Efter uppfödarens efternamn Jovanovic. Väl på plats fick jag träffa mamman och mormodern. De var både misstänksamma och reserverade mot mig, som sig bör. Mamman, Gara, var så vacker. Jag minns hennes talande uttryck så väl. Men det var mormodern, Bayka, som gjorde starkast intryck på mig. Vilken hund! Så lugn, så bestämd, sådan pondus och integritet. En naturlig matriark. Jag visste inte då hur mycket min egen hund bråddes på henne, men senare blev det en uppskattad upptäckt.

❄️ Den ena valpen hade redan flyttat när jag kom dit, så det var två valpar kvar i den inredda källaren. Den som var ljusbeige mötte mig med glad, viftande svans redan vid dörrgallret. Han betedde sig som de flesta förväntar sig av en valp. Jag spanade förbi honom och hann undra var min egen hund befann sig när jag plötsligt fick syn på honom, stadigt parkerad under bordet, blängandes på mig med en stilla, oimponerad och totalt genomträngande blick. Där var han. Den jag längtat efter. Och han var precis vad jag hade hoppats på.

❄️ Jovan fick heta Alfie. Jag ville ge honom ett mjukare namn eftersom han bar upp sin pondus så väl ändå. Flygresan var inga problem, miljöbytet tog han som ingenting, och han fann sig snabbt i min lilla flock som nummer 6. Han började vakta väldigt tidigt och skrämde tidningsbudet ett antal gånger under våra tidiga morgonkissrundor under rumsrenhetsträningen. Han morrade för att begära avstånd, med de stora tassarna väl förankrade i marken och en blick som följde efter tills att avståndet var ett faktum. ”Min lilla björn”, tänkte jag. ”Det kommer att bli så bra detta!”. Det blev det, men jag hade inte förstått hur svår resan dit skulle vara…

❄️ Mer om det en annan gång. Vad jag tog med mig ifrån vårt första möte var hur tidigt man får se vad som faktiskt ”bor” i en valp. Är man uppmärksam så finns det så himla mycket information att hämta redan i det första mötet. Alfie var alltid mer allvarsam än sin bror. Alltid mer reserverad och ”tung” i sin energi. Alltid mer skeptisk och skarp. Han bråddes som sagt på Bayka.

Mot balans. 💎

(Nr 1 i en serie av 9 anekdoter)