I torsdags och fredags hade jag besök utav min vän, kollega och före detta elev Camilla med sina hundar. Vi hade ett par fantastiskt vackra dagar här i skogen, som avslutades med världens åsk- och blixtoväder när himlen öppnade sig och bjöd på maaassssooooorrrr av regn. ⛈ Bilden är ifrån en av våra promenader då det fortfarande var torrt och soligt. ☀️

För tillfället är det extra mycket för mig att stå i då Amme är i Mexiko och jag sköter om allting själv här på gården. Djuren ska matas och få vatten (herregud vilka mängder vatten! 💦), hållas rent efter och få sällskap. Hundarna ska dessutom ha sina promenader. Jag har givetvis heller inte kunnat hålla mig ifrån att testa nya saker och justera rutinerna. 😇 Det är sannerligen lite lyxigt att få vara den enda som bestämmer upplägget, men samtidigt förankrar det fötterna på jorden när man ensam måste bära ansvaret för resultatet. 😅 Hittills har jag gjort och konstaterat följande:

🔹 Cielo har introducerats i flocken, inklusive Onyx. Det har gått över förväntan. Cielos stresskissande är i princip borta (skriver ”i princip” enbart för att reservera mig för återfall) och stressridandet förekommer nu endast sporadiskt, jämfört med maniskt, som det var när han kom hit för 2,5 vecka sedan. Han är ännu känslig för stress, men bär inte runt på den inom sig i alls samma utsträckning som innan. 🙌

🔹 Onyx har inte reagerat negativt på någon av de nyanlända hundarna! 😲 Detta är jag fortfarande helt tagen av då det definitivt har varit vår allra största utmaning! Han har dessutom hanterat våra besökare bra, och både Ella och Camilla har kunnat röra sig fritt i flocken utan att jag har behövt stävja honom. En enorm framgång som jag är oerhört glad och tacksam över! 🙏

🔹 Alfie och Aura, båda av samma ras, har varit bittra fiender sedan hon anlände i februari. Alfie har fått uppbackning av sin bästis Fenris, och Aura av sin dito Ariél. Vi har fått det att fungera genom att planera och styra upp deras interaktion och hålla den till ett minimum. Men så kändes allting bara helt rätt en dag. Jag hade plockat ner Aura på jorden igen efter att hon brutit mot reglerna här hemma, och i det ögonblicket visste jag att hon var redo för att möta Alfie igen. Han har inte varit intresserad av att bråka med henne, utan bara haft en nolltolerans mot hennes konfliktsugna och dominanta attityd. Jag visste att han inte skulle starta något om hon höll sig lugn, och äntligen hade hon precis rätt sinnesstämning. Det blev inte krångligare än att jag släppte in henne i vakthundarnas hägn där resten av gänget redan befann sig, och sedan dess har det varit helt friktionsfritt emellan dem. ❤️

Just nu upplever jag en period av förfrågningar gällande problematik som uppstår för att människan har för bråttom. Ibland skyndar man av säkerhets- eller praktiska skäl, men väldigt ofta vill man faktiskt bara göra det busenkelt för sin egen del för att man är för bekväm av sig. Saker ska liksom bara funka av sig själva, även när flera faktorer motarbetar det. Men hundar är inga robotar som går på autopilot. 🤖 De är levande, kännande varelser som tacksamt nog fungerar förvånansvärt bra när rätt energi infinner sig, men den måste skapas för att göra det! Detta kan ta tid och vara en prövning för alla inblandade. Att anlita professionell hjälp borde vara naturligt, så att man har rätt stöd på vägen. Det tog mig knappt 3 veckor att ta mig såhär långt med Cielo, men det tog två månader med Alfie & Aura, och hela nio månader med Onyx, som för övrigt fortfarande är ett projekt. Samtidigt får jag förfrågningar från personer som tröttnat och blivit desperata på så kort tid som ett par dagar upp till en vecka eller två… Det är inte rimligt! 😧

Så, ha tålamod med rätt saker. Upprätthåll dina regler, gränser och begränsningar och satsa på en stabil vardagsstruktur, men ha förståelse för att processen för en hund att landa i detta – speciellt i extra krävande lägen – kan ta tid. 🌸

Mot balans. 🍓