Jag är FÖR en hunds rätt till…

🔹 Respekt för sitt personliga och intima utrymme

🔺 Att tacka nej till närhet när hen inte är på humör för det

🔹 Att äta sin mat i fred

🔺 Att få sova i lugn och ro

🔹 Ett socialt liv

🔺 Ett ledarskap (föräldraskap) som upprätthåller hundens inre harmoni och främjar mental hälsa.

Varför jag är det? Jo, för att jag älskar och respekterar hunden, och har som mål att se till att hen mår bra. Jag vill att en hund ska känna sig hörd, sedd och respekterad på det sätt som hunden uppfattar att hen blir det på, för att det är kärlek i mina ögon. 😍

Jag är också för MIN rätt till exakt samma saker av exakt samma skäl, och ser min förälder (när jag var barn), vårt samhälle, vår regering och våra världsledare som medskyldiga till att ombesörja mig med den struktur som krävs för att hålla mig trygg och klar över vad som gäller. När det brister så blir folk blir arga, ledsna, skadade och vilsna, så vi vet ju hur viktigt det är! ✊️

Min poäng är att regler, gränser och begränsningar såväl som rätten till ovanstående bör även i sammanhanget människa – hund vara ÖMSESIDIGT för att vara rättvist. ☘️ Att upprätthålla detta endast för en part skapar obalans. Jag är mina hundars beskyddare och vägledare, vilket egentligen bara är ett annat ord för förälder. En förälders uppgift är inte att ge sina skyddslingar allt de pekar på och försöka undvika allt som är obehagligt och svårt, utan det är att tillgodose sin skyddslings fysiska och psykologiska behov och förbereda den individen för livets hårda skola så gott det går, eftersom det är fullständigt omöjligt att eliminera alla komplikationer och hot. Vill man att ens hund ska kunna hantera den bergochdalbana som vi kallar livet och den ständigt överraskande platsen som är vår värld, SAMTIDIGT som den individen visar hänsyn och respekt för sin omgivning så är det vårt jobb som dess ledare att ställa ömsesidiga krav på både hund och människa. Precis som för barn, så ska grundfostran komma hemifrån, med stöttning av sina medmänniskor, om det så bara innebär att vi respekterar varandra. Den hund eller det barn man fostrar ska inte bara ha med sin förälder att göra hela livet, och därför ligger det i omgivningens intresse att hjälpa till att skapa goda förutsättningar och se till att stödja på alla sätt vi kan. 💝

Som vuxen människa har jag ett eget ansvar för mina handlingar som jag inte kan beskylla mina föräldrar, samhället eller världen för. Och inte heller min hund. Detta skiljer oss ifrån hunden, som ju är fast i våra händer i hela sitt liv. Med frihet kommer ansvar och med rättigheter kommer skyldigheter. Jag tycker att vi ska hedra det.🏆

Om du har en hund som du respekterar enligt ovanstående exempel så hoppas jag att du begär samma respekt tillbaka. Nobody likes a brat. 😘

Mot balans. ⚖️