Vad är pondus?

Vad känner du när du hör det ordet? Har det en positiv eller negativ klang för dig? De jag frågar brukar svara att det har en positiv innebörd för dem. Att det representerar någon värd att se upp till och känna sig trygg med, och att det är en önskvärd egenskap. Synonymer till ordet ”pondus” är: värdighet, auktoritet, respekt; tyngd, eftertryck, kraft. Motsatsorden är blygsamhet och tamhet. När jag använder ordet pondus så går jag efter ordlistans definition: ”naturlig förmåga att inge respekt”. För mig är det så himla fint, så väldans värdefullt och underbart!

Igår satt jag och observerade min flock, som jag ofta gör. Jag har många hundar med mycket pondus. Jag har noterat att man kan skilja rastemperament och individuell personlighet åt, så att vissa hundars pondus enbart sitter i rasdragen, andras i personligheten, och en tredje grupp som har både och. Jag har till exempel mastiffer som via sina rasdrag har en ”inkluderad” pondus. När de beter sig så som rasen ska, t.ex. när de vaktar eller konfronterar, så är pondusen omisskänlig. Men när samma hund inte är i ”rasmode” och bara ligger hemma och slappar eller umgås ute på gården, så är personligheten tydligare. Då kan samma hund ge vika för en liten, tanig sak, med pondus i sin personlighet, och kanske inte så mycket i sin ras. En av våra cane corsos kan då backa undan för vår blinda japanese chin eller åldrande spaniel/retrievermix. I det läget är det personlighetens pondus som räknas.

Sedan har vi gruppen med både och. De är individer av en ras med ”inkluderad” pondus som också råkar ha en medfödd pondus i sin personlighet. Dessa hundar är svårplacerade och svårare för folk att ha som rena sällskapshundar. Anledningen är inte mer komplicerad än att majoriteten helt enkelt inte har tillräcklig pondus själva, för att göra sig värdiga av hundens respekt, vilket skapar bekymmer gällande lyhördhet och följsamhet. Sådana hundar har jag också, och i princip alla hamnade här för att det spårade ur där de var och avlivning eller ett liv i bur var allt som fanns att erbjuda.

När jag utvärderar en hund är hundens pondus en viktig faktor att bedöma. Har den någon, och vart sitter den i så fall? I rasen, i temperamentet eller både och? Det hjälper mig att avgöra vilka förväntningar jag bör ha, hur jag ska profilera hunden för sin familj så att de förstår den bättre, och vilket slags hem den behöver ifall den inte har något. När jag själv förstår hunden på denna djupare nivå så får vi dessutom en mycket bättre kontakt och relation. Förståelse är viktigt för att alla ska känna sig tillfreds.

Hos mina kunder saknas generellt den där pondusen, ifrån människans sida det vill säga. Hunden är då ofta den enda med pondus, eller åtminstone den med mest pondus. I praktiken leder det lätt till att hunden nonchalerar familjen när det passar, och kräver uppmärksamhet under egna premisser. Det intressanta är att detta sker nästan lika ofta med hundar vars medfödda pondus är låg! Det innebär att människans naturliga förmåga att inge respekt är näst intill obefintlig, och att hunden därför inte har haft något val än att anamma rollen som familjens gränssättare. För hundar vet så väl instinktivt, att en flock eller familj utan en ordentlig gränssättare, löper stora risker att råka illa ut. Det mesta blir ett hot för den som inte kan *etablera* (inte tjata om och sedan inte fullfölja) gränser, så hundens instinkter försöker bara undvika flockens undergång. Det är ett onödigt stort och tungt ansvar att bära, speciellt för den som inte ens har den medfödda förmågan.

Att ha pondus innebär inte att man går runt och roffar åt sig. Då är man i så fall anspråksfull. Man kan vara både och, men då är man alltså två saker. Att ha pondus innebär att man är duktig på att etablera gränser. Det ska med andra ord inte förväxlas med den som gärna *sätter* gränser men inte upprätthåller dem. Den som tjatar och tjatar men i slutändan inte agerar och ser till att det blir gjort.

Pondus handlar om självkänsla och självförtroende; ”jag vet att jag är värdefull och att jag kan stå på mig”. Därför ser jag att hundar med sämre självkänsla och självförtroende har stark flyktinstinkt eller fräser ifrån i rent obehag men inte lyckas hålla andra på avstånd, precis som jag ser hos människor. Deras ”ord” har ingen effekt eftersom de inte förknippas med en effektfull handling eller utstrålning. Pondus kan därför, när det inte är ett personlighetsdrag utan bygger på rasegenskaper eller vana och erfarenhet, komma naturligt i vissa sammanhang. Tänk er mina mastiffer med mjukare personlighet som är säkra som satan när de vaktar, eller en människa som privat är ganska mesig eller konflikträdd, men som på jobbet tar för sig, pekar med hela handen och är både trygg och säker.

Det finns en fjärde kategori som jag kallar för ”ålderspondus”. Jag ser det både hos människor och hundar. I det här fallet är det oväsentligt vad man haft för roll och position tidigare, nu börjar man bli äldre eller rentav är gammal, och då har man kommit så pass långt i livet att man inte räds vad andra tycker och tänker och gränser plötsligt är en enkel melodi. Jag ser hur min flockdynamik förändras härhemma, när mina mjuka hundar träder in i detta stadium.

Så reflektera över detta:

Hur ser det ut med pondusen hemma hos er? Kanske vore några åtgärder på sin plats?

Mot balans.

P.S: Nedan ser ni min högra hand Faro, vars pondus bygger mest på personlighet, erfarenhet och nu ålder. En mästare på sin sak och en fröjd att bevittna.