Sociala zoner

Ni har säkert varit med eller hört talas om påståendet att ”luften är fri”, och vet hur förbaskat irriterande det är när någon utnyttjar det för att retas (flashback till barndomen och djävliga syskon). Tanken är enkel; så länge jag inte rör dig så får du inte hindra mig, men är det verkligen så? Är det bara vår fysiska kropp eller ytan som vi betalat pengar för som är vår domän? Egentligen inte, om man tänker efter. Där vår fysiska kropp tar slut tar våra ”sociala zoner” över. Dessa zoner använder vi för att kommunicera, både medvetet och omedvetet. Vi använder avstånd för att förmedla våra roller, positioner, känslor och avsikter. Det finns en instinktiv aspekt av detta, men även inlärda och kulturella variationer. I Sverige tenderar vi att känna oss mest bekväma med mer avstånd, medan det på sydligare breddgrader kan upplevas som arrogant eller onödigt formellt att hålla sig exakt lika långt bort, exempelvis när man hälsar. Här är kindpussar inte en ”grej” och vi skakar hellre hand på en armlängds avstånd.

Tänk er att sitta på ett flygplan eller stå i en liten hiss bredvid en främmande människa. Det må vara underförstått att var och en har rätt till att befinna sig där, men det kan fortfarande kännas obekvämt med en okänd person så nära inpå. Vi accepterar det för vi har bestämt att det ska vara så, precis som vi har bestämt att det är oförskämt att sträcka sig efter något precis framför någon eller böja sig över den man inte känner, trots att man inte nuddar varann. Det känns tryggare med avstånd för att man känner sig mer skyddad. Det återstår liksom tillräckliga marginaler för att man inte ska kunna bli överrumplad och det är en hövlighetsprincip som bygger på att inte ofreda andra.

Hur mån man är om sitt personliga utrymme varierar dessutom baserat på hur social, öppen och lättsam man är. Vissa hårddrar sina linjer medan andra kan hålla öppet för gråzoner. Sedan finns ju de som till och med är väldigt inbjudande och generösa med ”sin” yta. Om jag ska generalisera så ser jag att man ofta utgår ifrån sig själv och bemöter andra så som man själv hade varit okej med att bli bemött. Reserverade människor är mer hänsynstagande gällande andras personliga utrymme medan närgångna individer håller gränserna öppna även åt andra hållet o.s.v.

Min poäng är att det här med personligt space är viktiga grejer för att det skyddar vår integritet (och ibland säkerhet) och samtidigt avslöjar saker om oss.

På samma sätt fungerar det i ”hundvärlden”. Hundar är i regel måna om sin personliga yta och detta förhindrar konflikter så länge alla respekterar gränserna. Det håller intensiteten på en lägre nivå, vilket i sin tur främjar lugn och harmoni. De flesta av oss känner dock en hund som inte har lärt sig detta koncept och ständigt kommer för nära, och inte sällan med hög intensitet, även om avsikterna är goda. Dessa hundar vill inte skapa bråk, men gör det ändå tack vare sin oförmåga att hålla sig lyhörd för andras gränser och visa hänsyn. Dessa hundar är ofta överexalterade själva och deras energi stör friden och irriterar andra. Saken är att de har lärt sig detta beteende från människan, eftersom de flesta har SÅ SVÅRT för att att inte uppmuntra ett beteende som de tycker är gulligt för stunden, och ännu svårare för att avbryta det. Vi blir smickrade ända in i hjärtat när en hund kräver vår uppmärksamhet och bryskt tar sig in i vårt personliga space när det egentligen är oförskämt. Vi inser inte att det lär hunden att det är okej att bete sig så i ALLA lägen, och vilka allvarliga konsekvenser det kan få i umgänge med andra hundar (eller människor). Samtidigt blir de hundar som är duktiga på att upprätthålla dessa gränser ständigt missförstådda och negativt stämplade. Så vad har detta att göra med att luften inte är ”fri”? Jo, att hundar i allmänhet inte drar sig för att hävda gränserna bortanför sin fysiska kropp, och att de som inte respekterar eller kan hantera detta skapar bekymmer. För hundar är luften inte ”fri” förrän flera meter bort! För att förenkla detta kan man skissa upp det enligt följande tabell:

🔹 Ca 0 – 0,5 meter: intim zon

🔸 Ca 0,5 – 1,5 meter: personlig zon

🔹 Ca 1,5 – 3,5 meter: social zon

🔸 Ca 3,5 < meter: allmän zon

Individuella variationer förekommer givetvis, men detta ger en god överblick över hur hundar tolkar olika avstånd, och förstår man det så börjar det gå upp för en hur man använder avstånd för att förmedla olika buskap och varför hunden reagerar som den gör. En stor bidragande faktor till att många får besvär med hundmöten, gäster eller situationer då någon vill ”hälsa” på hunden, är till exempel att de inte har koll på innebörden av ovanstående tabell och vad man alltså sänder för budskap till hunden när man möts i de olika zonerna, men också HUR (med vilken intensitet/vilket kroppsspråk) man möts där. Värt att känna till och ha i åtanke alltså!

Mot balans.

P.S: Nedan ser ni min hund Chichen Itza. Hon har instinktivt stenkoll på dessa gränser och använder sig av dem för att hävda, utmana, provocera, inbjuda, förstärka och freda olika saker i olika lägen. En mästare att lära sig av helt enkelt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s