Tänk dig att du är ute och går med någon du känner och plötsligt kommer en främmande person fram och piper och kvider på ett okänt språk, sträcker fram handen och försöker ta i dig. Du blir först förbryllad, men sen? Vad känner du sen? Vad gör du åt saken?

Nästa scenario:

Du ligger och chillar och har det bra. Du är helt tillfreds redan som det är och saknar absolut ingenting. Du håller på att somna. Plötsligt kommer någon i familjen och slår armarna om dig just som du är på väg in i drömmarnas värld, och börjar prata till dig, klämma på dig och ta plats där du redan ligger helt perfekt. Du kanske till och med sov och var helt avslappnad fram tills detta hände. Hur känns det nu? Hur reagerar du?

Vi tar ett exempel till, det finns ju så oändligt många att välja bland:

Du är i grunden en positiv och enkel individ. Du krånglar inte till det i onödan och har lätt för att känna dig nöjd med det lilla. Din sinnesfrid är naturlig egentligen. Det är bara det att din omgivning är så väldigt känslosam. De kommer till dig när de är ledsna, och många av dem är det ganska ofta. Då gråter de ut mot din axel och vill vara så nära dig det bara går. Du försöker trösta och finnas där, men i längden blir det tungt. Du börjar glömma hur det kändes att vara sådär sorgfri och okomplicerad.

Det är inte bara sorg som omhuldar dig, utan även känslor av att inte räcka till, avundsjuka, svartsjuka, avsaknad av diverse självuppfyllande relationer och bekräftelse etc. Känslor som du inte ens kan identifiera och förstå dig på. Allt du vet är att de strålar av mörk och svag energi och det påverkar dig negativt, men du kan inte fly ifrån det. Det är ingen som lyssnar på dig. Det är ingen som tar hänsyn till hur det drabbar dig. Alla är för upptagna med att döva sina egna känslor i jakten på andra, med dig som utgångsläge.

Du lever ett liv där andra ständigt böjer sig över dig, lutar sig mot dig, klämmer och kramar, stör och kväver, tar sig friheter och ser det som en självklarhet. Det värsta är att om du protesterar så är DU den dumma, den oberäkneliga, den farliga. Du ska ju liksom bara sitta där och se glad och söt ut, och inte bara ställa upp på allt och sakna egna åsikter; du ska tycka om det också – och visa det!

Jag önskar att detta var extrema exempel, men faktum är att ofantligt många hundar skulle kunna kalla detta för vardag. De gör sitt bästa för att inte bara uthärda utan också finna ljuset i den svajiga tunneln, men det är svårt och ibland blir allting bara för mycket. De reagerar och får skit för det. Människorna omkring förstår inte men är snabba med att peka finger och dränka hunden i skuld och förödande konsekvenser.

Det är lätt att förfasa sig över detta när man läser det så här, men tänk efter först och rannsaka dig själv: känner du igen dig? Vissa människor är mer översvallande än andra och vissa vill ha närhet i sitt känslosvall medan andra föredrar att dra sig undan. Men hunden, tror du den bara känner vad du känner när du är på ett visst humör men inte på ett annat? Tror du att den måste nudda dig för att uppfatta din energi? Tror du att den är immun mot dina känslor och allt du går igenom? Vilken levande varelse är det? I vilken annan relation kan du leva så nära någon som hunden gör med oss och inte påverkas av vad de utstrålar? Inte förnekar vi väl att våra humör och känslor skapar en viss stämning? Lägg därtill att dessa känslor utsöndrar vissa kemiska kompositioner som hunden känner lukten av. Det blir alltså än mer påtagligt för en hund, vad omgivningen går och bär på, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det är därför det inte går att lura en hund i längden. Det är därför de reflekterar vad vi projicerar. Det är därför jag hellre tror en hund än en människa. Vi är helt enkelt för omedvetna för att säga hela sanningen.

Mot balans.