I år blir det 6 år sedan jag adopterade Sylvester, min chihuahua. Jag valde ut honom på ett shelter efter att ha gått förbi honom i en dörröppning, bara för att tvärstanna, backa tillbaka, och ta mig en närmare till på honom. Han fångade min uppmärksamhet eftersom han var en tragisk syn. Fysiskt var det inga större fel på honom, men mentalt… Allt som fanns var ett skal av en hund, men däri var det tomt. Sylvester var så traumatiserad (jag vet inte av vad och det ger oss inget att spekulera) att han nästan var totalt blockerad av skräck. Den enda mentala mekanism som fortfarande fungerade var flyktinstinkten, och tro mig, den var påslagen JÄMT.

Nu har det alltså gått en massa år och Sylvester är inte samma hund längre. Han är inte rädd för mig eller andra människor. Han är superbekväm med andra hundar. Han är en tuff och cool liten hund i en biffig chihuahuakropp, och hans flockdrift är extremt stark (varför han i princip aldrig har koppel på sig). Han har inga problem med att ta för sig och struttar omkring här stolt som en tupp!

Traumat har dock lämnat rester efter sig, och dessa gör sig påminda ibland. Hans flyktinstinkt är fortfarande väldigt närvarande och står liksom på standby. Vill jag få tag i honom eller lyfta upp honom får jag inte ha bråttom eller bete mig på ett sätt som han kan tolka som att jag går in i jakt-mode, för då flyr han. Grejen är att han tolkar det mesta som jakt-mode, och han påbörjar vanligtvis en flykt, för att snart inse att det inte behövs längre och då avbryta sig själv, eller så får jag avbryta honom genom mitt rörelsemönster. I den stunden som antingen jag eller han själv avbryter honom finns alltid ett ögonblick av genuin förvirring från hans sida. Det liksom tar ett par sekunder för honom att landa i verkligheten och inse att allt är okej. När han har gjort det är han som vanligt igen och njuter av sällskap och närhet. Man får bara inte ha bråttom med honom, eller hänsynslöst tvinga sig på honom, för då reagerar han därefter.

Bara de sista månaderna har Sylvester – just som jag var beredd att tro att han inte kommer utvecklas mer än så här efter all denna tid – börjat intressera sig för människor helt öppet. Han är inte längre rädd för folk, som sagt, men åratal har passerat där han helt enkelt har varit fullständigt ointresserad, och undvikit ömsesidig kontakt med främlingar. Människor har inte varit farliga, bara hemskt onödiga och jobbiga (alla förutom jag), och det har funnits en nyfikenhet som lett honom till att sniffa lite på folk när de inte ser, men det är allt (återigen, inte för att han varit rädd, utan för att vi människor TYVÄRR oftast tror att en hunds nyfikenhet innebär att de vill ha kontakt med oss och därför GENAST uppmärksammar hunden och ger oss på att få denna – oönskade – kontakt, vilket bara bekräftar för reserverade hundar att det är bättre att hålla sig undan). Nu har jag dock observerat vid ett flertal tillfällen, att han är trygg nog att bejaka denna nyfikenhet även framifrån, när folk ser. Detta har dessvärre alltid slutat med att personerna uppmärksammar honom och att han drar sig tillbaka direkt (jag har inte hunnit informera någon om hur de ska bemöta honom – d.v.s. inte alls – eftersom han har överraskat mig med detta nya beteende!), men poängen är att han har tagit ett nytt och oväntat steg på eget bevåg. Vare sig han väljer att spinna vidare på det eller inte så markerar detta en ny nivå av hans utveckling, vilket alltid är jättespännande! Om inte annat så påminner det mig om att påminna andra att inte skapa ögonkontakt, inte röra och inte prata till främmande hundar – ens när de närmar sig!

Jag får ständigt förklara för folk att Sylvester inte är en rädd hund, för allt man fastnar vid är hur han reagerar när man tittar avsiktsfullt på honom (se bild). Hans uttryck är dock bara en ”rest” från förr och förtjänar varken ömkan eller huvudbry. Den som behandlar honom som vilken hund som helst får snart se den riktiga Sylvester, det vill säga den bekväma och kavata killen han är med andra hundar. Detta beror på att de aldrig har behandlat honom som något annat än en vanlig hund, och det är troligtvis inte hundar som satte skräck i honom från början.

En twist på detta som kommer som en chock för många är att hundar kan bli som Sylvester var ”bara” genom att daltas med för mycket, förmänskligas och överbeskyddas. De flesta tänker direkt på fysiskt trauma i form av våld eller brist på kärlek när de ser en hund som han, men faktum är att samma resultat kan skapas av för mycket av det goda. Man hämmar då hundens naturliga utveckling och förvirrar den genom att applicera mänskligt tänkande och kännande på hunden som den inte kan förstå, och jag ser detta hela tiden i jobbet. Intressant men inte överraskande alls, är att det är extremt vanligt att just blyga, reserverade, ointresserade eller känsliga och lättskrämda *omplaceringshundars* positiva utveckling hämmas, stagneras eller bromsas av välmenande människor som försöker kompensera dem för ett (eventuellt) taskigt förflutet genom att överösa dem med överflödiga känslor, resonemang och överbeskydd i nutid. Detta går inte ihop för en hund, som bara vill leva sitt liv och komma vidare. Som bara vill vara HUND, med allt vad det innebär. Det är supervanligt att dessa hundar stämplas som ”rädda” när så inte är fallet, bara för att människan håller fast hunden i en etikett som den inte vill eller behöver ha.

Jag är så glad att Sylvester har fått chansen att leva så tätt inpå andra hundar eftersom han var så illa däran mentalt och verkligen behövde det, och sedan länge hjälper andra hundar att ta sig så långt som han har gjort.

Vilka onödiga etiketter sätter du på din hund?

Mot balans.