Forskare har äntligen kommit fram till det som många av oss har vetat länge, nämligen att våra känslor påverkar våra hundar i stor utsträckning. Våra känslor kan till och med göra dem fysiskt sjuka! Jag har ju upplevt detta själv med egen hund så för mig är det ingen nyhet, men det är helt klart dags att vi människor tar fasta på hur påtagligt det är för våra hundar att leva med våra känslor.

Jag minns till exempel en schäferhund som adopterades av en kärleksfull familj. Hunden var en mild och vänlig själ. Mjuk, absolut, men ändå pigg, glad och väldigt enkel. När de hämtade hunden hade kvinnan i familjen tagit med sig en lista med spanska ord som hon hade översatt från svenska, så att hon skulle kunna kommunicera med hunden… För henne var det otänkbart att hunden annars skulle kunna göra sig hemmastadd hos dem, om hon inte förstod vad familjen ville ha sagt. Det kunde ju hunden nämligen bara förstå via verbal kommunikation! Detta var en första indikation om hur kvinnan resonerade och hur det så småningom skulle få större proportioner.

Kvinnan skickade låååånga uppdateringar angående hunden, eller, rättare sagt angående ALLA detaljer i hundens liv, som en väldigt specificerad dagbok. Där framgick saker som oroade mig. Kvinnans tolkningar av hunden var gravt förmänskligande, och mellan raderna var det övertydligt att hon själv inte höll tillbaka med sina känsloyttringar mot hunden. Jag fick verkligen uppfattningen om att hundens hela tillvaro dränktes i kvinnans fantasier om hur hunden tänkte, kände, mådde, önskade o.s.v. Jag förklarade min syn på saken men den informationen var hon inte mottaglig för.

Det dröjde således inte länge innan kvinnan ringde och ojade sig över hunden, som gick med krökt rygg, krum kropp och svansen mellan benen. Hon kändes så slö, sa kvinnan, och jätterädd! För mig som känt hunden sedan innan var det uppenbart vad som försiggick, så återigen påpekade jag att hon måste slappna av och sluta förmänskliga sin hund! Hunden behöver inte hållas om av henne i varje stund, klappas och kramas utan avbrott, eller observeras varje vaken stund för att sedan få assistans i varenda liten handling hon utför. Hon vill framför allt inte ömkas! Vad är det ens hon ömkas för? Ett taskigt förflutet som hon lämnat bakom sig för länge sen? Hade man själv upplevt det som positivt utvecklande att ständigt ömkas av andra, dessutom för något som hände i det förgångna? Inte!

Var så säker på att hunden vill vara hund, sa jag, så gör henne en tjänst och behandla henne som en!

Nåväl, det hela slutade med att hunden blev så dålig att hon till och med blev sjuk, och då bestämdes det i samråd med kvinnan att hunden skulle få flytta till någon annan. Intellektuellt sett så insåg hon att detta måste ha varit ett resultat av hennes bortklemande, men känslomässigt var hon inte redo för att bära det ansvaret och ville ändå luta sig emot att hunden trots allt måste ha varit sådan från början, även om den negativa utveckligen startade hos henne. Hunden fick ett nytt hem där hon fick lov att vara hund!

Transformationen lät inte vänta på sig och hunden blev frisk och kry, pigg och glad, och visade inte tillstymmelse till samma beteende som hos den andra familjen. Vilka slutsatser man vill dra av det låter jag vara upp till var och en…

För mig är det glasklart: hundar är hundar och vill vara hundar! De föddes inte med varken syftet eller begäret att ersätta din partner eller ditt barn, och varken vill eller tror att hen är en människa. Hunden vill promenera, jobba och utforska, och den vill känna tillhörighet i en flock. Den vill inte vara universallösningen på alla dina problem. Den vill inte vara din nåldyna, boxningssäck eller papperskorg där allt känslomässigt skräp hamnar för att det är enkelt och praktiskt för dig. Hunden är sin egen och vill bli behandlad med samma respekt och hänsyn som du. ”Kärlek” till någon annan är när man prioriterar att denne får vara lycklig, framför att tillfredsställa sina egna egoistiska begär. ”Lycka” för en hund är att få vara hund. Vad det innebär går att utbilda sig i, för utan den förståelsen, hur kan du då leverera?

Jag önskar att vi människor kunde omvandla den energi vi ödslar på att ömka hundar till en drivkraft att lära oss mer om dem så att vi kan ombesörja det som de VERKLIGEN vill ha, på riktigt. Jag önskar också att vi skaffade hundar för att ge och inte för att ta. Att vi släppte in dem i våra hjärtan och hem för att ge dem ett värdigt hundliv och inte för att ta deras harmoni i jakten på vår egen. Att vi verkligen praktiserade innebörden av att älska så att vi kunde göra det lite mer som de, alltså uppriktigt och äkta. Tänk så många krumma ryggar som hade rätat på sig då!

Mot balans.