Positiv premiär!

I helgen var det invigning av Helhetskursen, och det blev ju bara SÅ bra!! 🥳 Ena dagen spenderade vi med att utforska oss själva på djupet, i allt från hur vi går och står till hur vi tänker, känner och beter oss. 👣💭🧠 Andra dagen körde vi enbart praktik med våra hundar, och övade på koppelgång, hundmöten, passivitet, hantering av reaktiv hund, hur man får en resursstark hund att gå från att försvara ett föremål till att lämna ifrån sig det, hur man avbryter ihållande skall och territoriella beteenden, hur man hanterar en morrande hund oavsett om den är flykt- eller försvarsbenägen, vi socialiserade våra hundar och styrde upp deras mingel och lek, samt lärde oss om hur man avstyr eller avbryter aggressionsutspel, och mycket mer! ✅

Med oss hade vi en mastiff, en bodeguero andaluz, en pinscher, en finsk lapphund, en dogue de bordeaux, en grand danois, en pariahund, en jack russell, en amerikansk bulldog, en chodsky pes, en amstaff, en border collie, en spansk stövare, en beagle, en boxermix, en bretonmix, en staffe/vinthundsmix, en labbe/ridgebackmix, och hela 8 olika blandraser till – bortsett ifrån mina egna hundar! 🐕 Mina bootcampare Eddi och Troja var också med under träningen och även jourhundarna Dodi, Yambo och Rocky gjorde gästspel under dagen.

Gruppen var fantastisk och sammanhållningen positiv och empatisk. Hundarna var förstås med under hela helgen och fick lära sig att slappna av tillsammans. 😴 Jag fick massor av bra frågor och uppskattade verkligen deltagarnas intresse, engagemang, lyhördhet och öppna sinne. Det var två underbara dagar fyllda av upplyftande energi! 💫 Det var också invigning av vår nyrenoverade kurslokal! Visserligen hade vi smygöppnat för konsultationsverksamhet dagen innan, men det var premiär för en så stor grupp människor och hundar samtidigt, och gav en bra bild av hur kanonfint det kommer att bli den 13:e oktober när vi ses för höstsoppa till förmån för Millennia Animal Project! 😍🍵🍁👌

Tack till alla som kom för ert givande deltagande, och tack till vår rörelsecoach Anette Lindström från Happy Bones för en superinsats! 🙏💜

Mot balans. 🦋

P.S: Helhetskursen blev full på direkten och anmälningsantalet räckte till och med till en helt ny kurs denna helgen som jag inte annonserade eftersom att även den blev full med en gång. 🤭 Däremot planerar jag att hålla en till Helhetskurs i november så håll tillgodo och se till att anmäla dig så fort som möjligt! 😃

Lexi, Lucy, Vilja, Cóndor, Bonzo, Sune, Alde, Alma, Pau, Cezar, Troy, Othello, Pangea, Adelaida, Cedric, Milo, Max, Zacke, Steve, Nemo, Kid, Bertie, Tilly, Marcela, Olinda & Florie är hundarna, och Jezper, Maria, Gabriella, Marie, Belinda, Leila, Lotta, Leena, Carina, Michelle, Sandra, Anna, Sebastian, Annika, Carin, Linnea och Anette är deltagarna. Många namn att hålla koll på men jag tycker bara det är kul! ☺️

Lektion! 👩🏻‍🏫

Hela truppen samlad! ✊🐾

Sochi var så stolt över sitt egengrävda hål. 🥰

Mingel på hög nivå! 💯

Havana hade fullt upp och tar en välförtjänt paus i en egengrävd grop. 👌

Milo levde livet bland alla brudarna! 😎

Mafaldah, Sune, Pau & Joaquín har fått doft på något! 👃

Orion och Lucy var leksugna! 👾👾

Annonser

Till den det berör

Hejsan! 🙋🏻‍♀️

Det här är bara en fredlig påminnelse om att utöva tacksamhet, optimism och vänlighet. 💜 Om du befinner dig i ett tufft läge, kom ihåg att ingenting varar för evigt. Om du befinner dig i ett tryggt läge, uppskatta det mer. Vältra dig inte i självömkan och tillåt dig inte att gång på gång dras ner av negativitet – inklusive din egen riktad mot dig själv. Ta hand om dig på samma sätt som du anser att andra du bryr dig om är förtjänta av, och se till så att dina tankar om dig själv reflekterar det. Kom ihåg att du är värd att känna lycka men att du inte är berättigad något alls, så det är upp till dig att söka den. De goda nyheterna är att den redan finns inom dig, du måste bara släppa fram den och göra den till ditt starkaste inflytande och högsta prioritet. Om du blir glad av att hjälpa andra – och det hopps jag att du blir – så ska du veta att du kan göra mer av det om du är vänlig mot dig själv.

Var inte rädd för utmaningar, de hjälper dig att utvecklas. Var inte rädd för att vara dig själv, världen behöver det unika som är du. Var inte rädd för att sticka ut, det bygger karaktär. Du är starkare och mer kraftfull än vad du tror, så använd den styrkan och den kraften till att göra goda gärningar. Du behöver inte alltid tänka stort, små handlingar räknas också, men snack räcker inte långt. Gör skillnad med en god gärning i taget, oavsett storlek. Skapa positiv energi och dessa vibrationer kommer att finna sin väg tillbaka till dig. Öppna ditt sinne och ditt hjärta men lita på din magkänsla. Satsa på balans i ditt liv, men oroa dig inte i onödan. Ibland mäts balans i en större skala och kräver att beskådas ur ett bredare perspektiv. Var flexibel och du kommer att studsa tillbaka fortare, se tydligare och utföra saker och ting bättre. Ha integritet och utöva kärlek, ärlighet och lojalitet, inte minst riktat mot dig själv. Tillit och respekt blir det oundvikliga resultatet. Och glöm inte att ha roligt! Genuin glädje är ett väldigt viktigt balsam för själen. Smörja loss! 💫

Jag önskar er en dag av lust, glädje och empati! 🦋

Mot balans. 🌈

Vattenskålen

💧 Han var inte ens ett år när jag insåg vad han var kapabel till. Det började med de andra hundarna i flocken, i samband med könsmognaden. En eftermiddag slog det mig att jag inte hade fyllt på deras vatten på hela dagen, något som jag vanligtvis behövde göra flera gånger. Jag släppte tanken; de hade väl bara inte varit så törstiga? 🙃 Men timmarna gick och framåt kvällen började jag fundera på vad som var fel, så jag satte mig mitt i lägenheten och iakttog hundarna. En efter en gick de fram till vattenskålen och skulle just börja dricka när de spanade rummet runt, fastnade med blicken bort i fjärran och hejdade sig i sista stund, backade och lämnade skålen. Jag kunde inte förstå vad de tittade på, för därborta fanns ju inget speciellt?! 🤔 Hundarna var ju märkbart törstiga så jag plaskade lite i skålen med fingret och lockade och pockade för att få dem att komma och dricka, men icke. Inte en enda hund ville närma sig skålen, fastän de var törstiga! 🤯

💧 Jag kunde känna oron smyga sig på, och förvirringen var total. Jag blev också frustrerad över att jag missade vad de försökte säga. Men så vågade sig Lego, staffen, fram tillslut, och denna gången trillade poletten ner för mig. 💡 Med tungan utsträckt mot vattnet, redo att ta sig en slurk, hejdade han sig återigen när blicken stannade vid något längst ut i den många meter långa lägenheten. Där borta, alltså långt, långt bort, ute i hallen, lutad mot ytterdörren, låg Alfie. Han blängde på Lego när han gick emot skålen, och spände blicken lite extra just som han var på väg att dricka. Den jäveln hade gjort anspråk på vattnet, ifrån andra sidan hemmet!!! 😨 Så slug var han tydligen, den rackarn, att han la vantarna på det som han visste att alla förr eller senare skulle behöva ha tillgång till, och därmed också vara tvungna att gå genom honom – eller möta honom i en match (och förlora). 😖

💧 Det här är typiskt för unghundar som börjar inse sin fysiska potential. Under en period är de mer välutvecklade fysiskt än mentalt, så de använder sin kompetens på ett omoget, onödigt och vårdslöst sätt, innan de kommer underfund med vad som faktiskt helgar medlen. 💪 Med rätt förutsättningar och stabila inflytanden kommer mognaden så småningom ikapp och de slutar att utmana för utmanandets skull, men det gäller att själv vara uthållig och ihärdig för att utveckligen ska gå åt rätt håll. 📈 När jag i dagsläget träffar hundar i den här fasen av sitt liv (och deras nedbrutna människor i upplösningstillstånd), så påminns jag alltid om när jag själv gick igenom det med en hund av Alfies kaliber. Det var inte lätt. Fan, det var skitsvårt! 😫 Jag var riktigt rädd emellanåt, för att någon skulle komma till skada. Men jag tog mig i kragen och härdade ut. Jag hittade vad som funkade och satsade mitt allt, och han blev ju också världens bästa. 🏅 Han lärde mig inte bara om just det här, utan också om min egen potential och kompetens.

💧 Så hur blev det den där kvällen då hundarna inte vågade dricka? Jo, när jag upptäckte vad som pågick så korrigerade jag Alfies sinnesstämning och skickade i väg honom till en annan plats i lägenheten för att markera att den enda som styr över resurserna hemma är jag, och att det är oacceptabelt att utmana sina flockkamrater på det viset. 👎 De andra stackarna jublade och släckte törsten i ett nafs, och sedan upprepade han aldrig det igen. Han kom visserligen på andra sätt att röra om i grytan, men det får bli ett annat inlägg. 😅

💧 Idag skulle han ha fyllt 9 år, men vi får nöja oss med tiden som vi fick. Det blev nästan 9 år av den bästa, mest intensiva och lärorika utbildningen som jag någonsin hade kunnat drömma om, och det kan ingen ta ifrån mig. Inte ens döden. Ett ”tack” känns bara fjuttigt, men jag är säker på att han vet vad han betyder för mig. 💝

Mot balans. 💎

(Nr 2 i en serie av 9 anekdoter)

Framsteg!

🌿 Allting rullar på enligt planerna med Eddi. Han är lugnare, tystare och framför allt mer tillfreds. Igår snäste han till och med av ett par lekande hundar till förmån för sin egen inre harmoni, vilket är positivt. Det var inte leken i sig som störde honom, utan snarare deras intensitet så nära inpå. Han var inte ute efter någon konflikt, utan det var en uppmaning om att sänka intensiteten eller skapa avstånd. Bra där! Speciellt eftersom han tidigare har ryckts med och blivit stressad. 👏

🌿 Jag har också varit otroligt stolt över honom för hans uppförande nu när vi har haft besök hemma i ett par dagar. Min vän och kollega Daniela (Ella) var här och det gick hur bra som helst! Hon presenterade sig korrekt, det vill säga genom att ignorera hundarna, och då gick det fort för Eddi att bli bekväm. Inte ens när han luktade på Ella tog hon notis om honom, och då blev han genast glad, lättsam och välkomnande. 🤗 Tänk så enkelt det är att göra hunden bekväm med främlingar egentligen, bara vi lägger ner våra vanföreställningar om att närkontakt, social press och exaltering är ett måste för att det ska anses vara okej. Tänk om vi bara kunde främja lugn och ömsesidig respekt istället, så skulle SÅ många hundar må så mycket bättre! 🙌 Hur som helst, andra dagen blev Eddi till och med lite flirtig och både log, dansade och drog några raggningsrepliker för Ella! Han blev på så gott humör av att känna sig förstådd och bjöd på sig själv alldeles lagom. 🥰 Detta var förresten inte hans första möte med främlingar. Bara dagen före Ella kom hade vi besök utav min andra vän och kollega Camilla, och även då var Eddi helt bekymmersfri eftersom också hon gjorde som man ska. 👌 Det visar bara att problemet inte ligger hos hunden, utan i människans orimliga sociala krav. Lätt att råda bot på med andra ord! ☝️

🌿 Jag upptäckte dock i helgen att Eddi har svårt att stå upp för sig själv när han är lugn. Många människor skulle till och med känna igen sig i detta. Ni vet hur det kan ta hus i helvete om man känner sig tillräckligt trängd och trampad på och är väldigt uppjagad, men inte har alls lika lätt för det om man bara blir diskret utmanad och undanföst när man inte är det? Det är Eddi. 💯 Är han redan intensiv och stressad så är hans stubin väldigt kort och han är oerhört lättprovocerad och reaktiv. Men när han är lugn och sansad så gör det sig påmint att han inte är varken Hulken eller ens besitter någon vidare pondus. 😏 Det blev så tydligt när han satte det i system att försöka sova ståendes eller luta sig emot oss och däcka med huvudet i knäet. Bäddar fanns det gott om, men när jag undersökte saken så visade det sig att han inte var helt bekväm med att ta plats bredvid de andra hundarna, som är duktiga på att hävda sitt space. ✋ Jag hjälpte honom att komma till rätta i en bädd, men när en annan hund blev nyfiken och ville testa Eddis bädd (och därmed hans gränser), så flyttade han sig hellre än att ligga kvar och göra anspråk på sin yta. En sådan individ väcker lätt anspråksfullheten i andra hundar, som då gör det till ett grej att ta över bara för att de kan, och rätt som det är blir man utan. 😳 Detta gav mig värdefull information om Eddi som kommer att ligga till grund för hur jag introducerar honom för barn, hur hans framtida umgänge med flocken kommer att se ut, samt vilka råd hans familj kommer att få i samband med avslutat boot camp. Här slutade det med att de andra hundarna fick veta att jag backar upp Eddis rätt att ligga kvar på sin plats men inte deras utmanande av honom, och så var allting frid och fröjd igen. 😌

Idag ska han få jobba med kund, och det ser jag fram emot!

Mot balans. 🌷

Första mötet

❄️ Det var den 12:e november 2010. Resan var planerad i detalj. Jag åkte till Belgien för att hämta hem min nya hund, en sarplaninac som jag bara hade sett på bild. Det blev bara tre valpar och en var redan tingad. Det gjorde ingenting, för redan när jag såg första bilden så visste jag vilken jag ville ha, och han var fortfarande tillgänglig. De kallade honom för ”Beatles” på skoj för han hade så lång päls, mycket längre och något mörkare än de andra. Men jag fick välja stamtavlenamn och eftersom kullen skulle få namn som började på J så blev det enkelt: Jovan. Efter uppfödarens efternamn Jovanovic. Väl på plats fick jag träffa mamman och mormodern. De var både misstänksamma och reserverade mot mig, som sig bör. Mamman, Gara, var så vacker. Jag minns hennes talande uttryck så väl. Men det var mormodern, Bayka, som gjorde starkast intryck på mig. Vilken hund! Så lugn, så bestämd, sådan pondus och integritet. En naturlig matriark. Jag visste inte då hur mycket min egen hund bråddes på henne, men senare blev det en uppskattad upptäckt.

❄️ Den ena valpen hade redan flyttat när jag kom dit, så det var två valpar kvar i den inredda källaren. Den som var ljusbeige mötte mig med glad, viftande svans redan vid dörrgallret. Han betedde sig som de flesta förväntar sig av en valp. Jag spanade förbi honom och hann undra var min egen hund befann sig när jag plötsligt fick syn på honom, stadigt parkerad under bordet, blängandes på mig med en stilla, oimponerad och totalt genomträngande blick. Där var han. Den jag längtat efter. Och han var precis vad jag hade hoppats på.

❄️ Jovan fick heta Alfie. Jag ville ge honom ett mjukare namn eftersom han bar upp sin pondus så väl ändå. Flygresan var inga problem, miljöbytet tog han som ingenting, och han fann sig snabbt i min lilla flock som nummer 6. Han började vakta väldigt tidigt och skrämde tidningsbudet ett antal gånger under våra tidiga morgonkissrundor under rumsrenhetsträningen. Han morrade för att begära avstånd, med de stora tassarna väl förankrade i marken och en blick som följde efter tills att avståndet var ett faktum. ”Min lilla björn”, tänkte jag. ”Det kommer att bli så bra detta!”. Det blev det, men jag hade inte förstått hur svår resan dit skulle vara…

❄️ Mer om det en annan gång. Vad jag tog med mig ifrån vårt första möte var hur tidigt man får se vad som faktiskt ”bor” i en valp. Är man uppmärksam så finns det så himla mycket information att hämta redan i det första mötet. Alfie var alltid mer allvarsam än sin bror. Alltid mer reserverad och ”tung” i sin energi. Alltid mer skeptisk och skarp. Han bråddes som sagt på Bayka.

Mot balans. 💎

(Nr 1 i en serie av 9 anekdoter)

Alfie med en vän till uppfödaren.

Sista veterinärbesiktningen före hemfärd.

”Bäst att ligga lågt”

Vårt första möte.

Första födelsedagsfirandet!

Njaaaeee… Han var aldrig stor i maten.

Men den är fin att titta på!

Snygg i partyhatt!

Hundkalas!

Legolas, vår staffordshire bullterrier, var först ett hinder för att få köpa Alfie, då uppfödaren hade svårt att föreställa sig en staffe och en sarplaninac som vänner. Tur man är ihärdig!

Förlusten

Jag inser att jag i all min hast aldrig publicerade nedanstående text här på hemsidan. Jag minns inte mycket ifrån dagarna efter detta, så det föll väl mellan springorna mitt i sorgen. Här kommer den:

💎 Vi har förlorat vår mentor, ledstjärna, vän och beskyddare. 🌟 Alfie har dött. 😞

💎 Alfie hade bekymmer med skelettet sedan han var liten. Han opererades tidigt för osteochondros i båda bogarna och med tiden utvecklades en grav höftledsdysplasi och kraftig artros. På grund av hans storlek var det olämpligt att operera. Vi var hos veterinären i Sverige och till och med två gånger i Barcelona hos olika specialister, bara för att vi verkligen ville ha både ett andra och tredje utlåtande och undersöka alla möjligheter. 🔎 Åtgärden blev att hålla honom slank, anpassa dieten till hans njurar och ge honom smärtstillande livet ut. I slutändan var det medicinen som slog ut honom. Han fick problem med magen och vägrade äta. Vi gjorde allt vi kunde för att få i honom det som gick, men han blev allt sämre. Vi visste att tiden var knapp och började ställa in oss mentalt på hans bortgång. Han blev trött och seg men uppskattade verkligen våra skogsrundor. 🌲🐾 Tillslut visade han mig att han var färdig med jordelivet och vi skulle ta ett beslut om den mest värdiga avlivningen. Alfie var reserverad mot främlingar och vi visste att han inte skulle vara bekväm med en traditionell avlivning. Det var viktigt för oss att prioritera hans värdighet och låta honom få somna in utan att kränka hans integritet. Vi kontaktade en jägare men i samma veva sken han upp igen. 💫 Det var efter att jag kom tillbaka ifrån Spanien och han blev så glad av att se mig! Han ömsom skuttade runt ömsom strök sig mot mig som en katt, precis som han brukade för att visa kärlek, eftersom han inte var en ”pussare”. Han åt bättre, blicken var piggare än vanligt och vi verkligen njöt av varandras sällskap och kontakt. 🥰 Det minnet kommer jag att bära med mig för alltid. Kvällen efter kom Amme inrusande i rummet just som jag skulle spela in ett nytt podavsnitt (tillägnat Alfie dessutom). Tårarna strömmade nedför kinderna och han berättade att han hittat Alfie död i sin bädd. Han somnade in av sig själv, precis som vi anat att han ville ha det. Med facit i hand är vi väldigt tacksamma för att det blev just så. 🙏

💎 Amme och jag grät, kramade och klappade om vår stora lurv. Jag klamrade mig fast i hans kropp, med fasta tag om hans päls, och orkade inte tänka på när jag skulle kunna släppa taget. Det gör så ont, så ont. 😣😢 Han var familjens stadigaste stöttepelare och nu kan vi inte röra vid honom längre. Våra blickar kan inte mötas och tala så mycket och tydligt som de alltid gjorde. I nio år var han min ständiga trygghet. Vår bästa vän. Sorgen är avgrundsdjup och ingenting sig likt. Hans närvaro, hans energi, var ojämförbar.

Fenris fick säga adjö till sin storebror och visade en oerhörd vördnad för kroppen. Med sänkt huvud och tung utstrålning gned han sin nos mot Alfies tass och kom sedan bort till mig för att slicka bort mina tårar. 💖 Amme berättade att belysningen i halva huset släcktes när han sprang bort till mig för att berätta vad som hänt, och när Amme hade somnat hördes plötsligt en jätteduns på bottenplan som hundarna först vaknade till men sansade sig lika fort. Jag vet att det var vår kille som bekräftade att han finns kvar i en annan form och påminde om att energi inte försvinner, speciellt inte en så stark som hans. ☄️

💎 Just nu är allting jobbigt och därför vilar jag ifrån den kontakt som inte är akut, bara idag. Jag tänker samla kraft att möta morgondagen med ett leende och en tacksamhet för allt den här hunden har skänkt mig. 🙏 Amme sörjer annorlunda så det kommer ta honom ett tag att studsa tillbaka, men det ger sig. Alfie hade inte velat att vi ska bära negativ energi inom oss.

💎 För att hedra Alfies minne kommer jag att publicera en himla massa bilder fördelade i 9️⃣ olika inlägg; ett för varje år han levde. Texten blir en anekdot ifrån vår tid tillsammans, med ett värdefullt budskap som bringat mig oändlig nytta eller glädje. 💯 Dessa inlägg kommer att komma lite sporadiskt, så håll tillgodo.

💎 Alfie mama. Te queremos más allá de la eternidad. Gracias por todo. Ha sido un honor conocerte y siempre serás nuestro orgullo y alegría. ☯️🕊🌺🌈💙🐻☮️

Mot balans. 💔

Riviga Ragna

✴️ Ragna är en två år gammal finsk lapphund som nyligen besökte mig med sin matte för första gången. Matte höll på att drivas till vansinne över Ragnas reaktivitet. Hon gjorde ordentliga utfall och skällde som en tok när hon fick syn på en annan hund eller vissa personer. 🚨 Matte upplevde det som väldigt svårt att stoppa och var inte jätteförtjust i all oönskad uppmärksamhet som Ragnas beteende såg till att producera. 😐 Mattes mamma, som är en stor del av Ragnas liv, hade helt slutat att gå ut med hunden, och när de var ensamma tillsammans var det lika illa. Hon klarade nämligen inte av att styra upp henne alls, och Ragna hade en otäck ovana av att plötsligt hoppa upp mot henne och skälla, och satt kopplet på så bet och slet hon i det. Ragna hade också gjort så att mammans katter hade blivit rädda för henne, och därför inte vågade röra sig avslappnat i sitt eget hem alla gånger som hunden är på besök, vilket är ofta. 🐈⚡️

✴️ Det var inte det att matte inte kunde vara bestämd (till skillnad från sin mamma, som var enbart mjuk och tillåtande), men hon hade svårt för att hålla sig lugn och sansad. Hon blev snarare så frustrerad att hon gapade på hunden i takt med att hunden gapade på annat (hur många känner inte igen sig i det här, liksom?! 🙈), så tyst och avslappnat blev det minsann inte. Dessutom var mattes bestämdhet snarare en respons på en rädsla för att tappa kontrollen (en rädsla som besannades nästan varje gång dessutom), istället för en respons på en genuin självsäkerhet och pondus. Hon blev alltså rädd, stressad, skamsen, besviken, uppgiven OCH bestämd, kontra lugn, säker, trygg, sansad OCH bestämd. Ser ni skillnaden? 🔎 Som ni förstår så skiljer sig dessa energier åt och har inte samma effekt. De påverkar hunden helt olika, för allt de har gemensamt är en enda komponent, och det räcker inte. Det är bättre än att inte ha den alls, men bestämdhet i sig kommer inte att övertyga hunden om att den ska lugna sig. Bestämdhet i sig påverkar inte hunden till att bli lugn. Det är ovanstående *kombination* som man vill åt (den senare alltså 😉)!

✴️ Båda kvinnorna var konflikträdda personer och det visste Ragna. Därför var det lätt för henne att köra över dem när hon inte var överens med dem. Vi samtalade därför en hel del om vikten av att inse och acceptera sitt värde och stå på sig, helt enkelt för att man är värd att bli tagen på allvar. ✊ Det måste vara slut på alla förhandlingar som alltid slutar med att Ragna får som hon vill. Det skapar en uppfattning i Ragnas ögon om att dessa människor är omöjliga att respektera, och det gör hunden till ett självberättigat, översittande monster med dålig attityd. 👹 Inte för att det är det som hunden vill eller söker att bli, utan för att det är den oundvikliga konsekvensen av dåligt ledarskap eller otillräcklig struktur och ostabil energi. 🤷🏻‍♀️

✴️ Jag bedömde Ragna som en smart och inkännande hund med integritet. Hon utmanade mig och testade mina gränser, och blev fantastiskt lugn, lydig och följsam när hon insåg att jag håller måttet. Jag presenterade henne för en av mina katter för att testa hennes driv, men hon var bara nyfiken och höll sig respektfull. 👌 Åtgärderna blev att sänka Ragnas intensitet och anamma de tekniker för att stoppa hennes utfall, överdrivna skällande, hoppande och koppelbitande som jag visade, samt sluta uppmuntra hennes dåliga attityd genom att låta henne få sin vilja igenom i en dålig sinnesstämning. ✋ Ragna hade också blivit reserverad och misstänksam mot främlingar efter alla gånger hon blivit nallad på mot sin vilja, utav välmenande men otroligt oförskämda människor. För att åtgärda det måste matte (och mamma) backa upp sin hund och se till så att ingen tar sig dessa friheter igen. Ska kontakt ske så ska det vara för att båda parter delar det intresset och matte har givit sitt godkännande. ☝️ Det kommer att göra Ragna trygg med främlingar igen. Kontentan är att matte behöver lära sig att behärska sitt humör och göra sin röst mer hörd, både för sin och för sin hunds skull, och arbeta för att hamna i ett läge där det är lika naturligt som vilken vardagsrutin som helst. Det är hon långt ifrån ensam om att behöva göra, så jag hoppas att fler därute kan ta till sig av samma råd. ❤️

Mot balans. 🌅