Arkiv | september 15, 2019

Första mötet

❄️ Det var den 12:e november 2010. Resan var planerad i detalj. Jag åkte till Belgien för att hämta hem min nya hund, en sarplaninac som jag bara hade sett på bild. Det blev bara tre valpar och en var redan tingad. Det gjorde ingenting, för redan när jag såg första bilden så visste jag vilken jag ville ha, och han var fortfarande tillgänglig. De kallade honom för ”Beatles” på skoj för han hade så lång päls, mycket längre och något mörkare än de andra. Men jag fick välja stamtavlenamn och eftersom kullen skulle få namn som började på J så blev det enkelt: Jovan. Efter uppfödarens efternamn Jovanovic. Väl på plats fick jag träffa mamman och mormodern. De var både misstänksamma och reserverade mot mig, som sig bör. Mamman, Gara, var så vacker. Jag minns hennes talande uttryck så väl. Men det var mormodern, Bayka, som gjorde starkast intryck på mig. Vilken hund! Så lugn, så bestämd, sådan pondus och integritet. En naturlig matriark. Jag visste inte då hur mycket min egen hund bråddes på henne, men senare blev det en uppskattad upptäckt.

❄️ Den ena valpen hade redan flyttat när jag kom dit, så det var två valpar kvar i den inredda källaren. Den som var ljusbeige mötte mig med glad, viftande svans redan vid dörrgallret. Han betedde sig som de flesta förväntar sig av en valp. Jag spanade förbi honom och hann undra var min egen hund befann sig när jag plötsligt fick syn på honom, stadigt parkerad under bordet, blängandes på mig med en stilla, oimponerad och totalt genomträngande blick. Där var han. Den jag längtat efter. Och han var precis vad jag hade hoppats på.

❄️ Jovan fick heta Alfie. Jag ville ge honom ett mjukare namn eftersom han bar upp sin pondus så väl ändå. Flygresan var inga problem, miljöbytet tog han som ingenting, och han fann sig snabbt i min lilla flock som nummer 6. Han började vakta väldigt tidigt och skrämde tidningsbudet ett antal gånger under våra tidiga morgonkissrundor under rumsrenhetsträningen. Han morrade för att begära avstånd, med de stora tassarna väl förankrade i marken och en blick som följde efter tills att avståndet var ett faktum. ”Min lilla björn”, tänkte jag. ”Det kommer att bli så bra detta!”. Det blev det, men jag hade inte förstått hur svår resan dit skulle vara…

❄️ Mer om det en annan gång. Vad jag tog med mig ifrån vårt första möte var hur tidigt man får se vad som faktiskt ”bor” i en valp. Är man uppmärksam så finns det så himla mycket information att hämta redan i det första mötet. Alfie var alltid mer allvarsam än sin bror. Alltid mer reserverad och ”tung” i sin energi. Alltid mer skeptisk och skarp. Han bråddes som sagt på Bayka.

Mot balans. 💎

(Nr 1 i en serie av 9 anekdoter)

Alfie med en vän till uppfödaren.

Sista veterinärbesiktningen före hemfärd.

”Bäst att ligga lågt”

Vårt första möte.

Första födelsedagsfirandet!

Njaaaeee… Han var aldrig stor i maten.

Men den är fin att titta på!

Snygg i partyhatt!

Hundkalas!

Legolas, vår staffordshire bullterrier, var först ett hinder för att få köpa Alfie, då uppfödaren hade svårt att föreställa sig en staffe och en sarplaninac som vänner. Tur man är ihärdig!

Förlusten

Jag inser att jag i all min hast aldrig publicerade nedanstående text här på hemsidan. Jag minns inte mycket ifrån dagarna efter detta, så det föll väl mellan springorna mitt i sorgen. Här kommer den:

💎 Vi har förlorat vår mentor, ledstjärna, vän och beskyddare. 🌟 Alfie har dött. 😞

💎 Alfie hade bekymmer med skelettet sedan han var liten. Han opererades tidigt för osteochondros i båda bogarna och med tiden utvecklades en grav höftledsdysplasi och kraftig artros. På grund av hans storlek var det olämpligt att operera. Vi var hos veterinären i Sverige och till och med två gånger i Barcelona hos olika specialister, bara för att vi verkligen ville ha både ett andra och tredje utlåtande och undersöka alla möjligheter. 🔎 Åtgärden blev att hålla honom slank, anpassa dieten till hans njurar och ge honom smärtstillande livet ut. I slutändan var det medicinen som slog ut honom. Han fick problem med magen och vägrade äta. Vi gjorde allt vi kunde för att få i honom det som gick, men han blev allt sämre. Vi visste att tiden var knapp och började ställa in oss mentalt på hans bortgång. Han blev trött och seg men uppskattade verkligen våra skogsrundor. 🌲🐾 Tillslut visade han mig att han var färdig med jordelivet och vi skulle ta ett beslut om den mest värdiga avlivningen. Alfie var reserverad mot främlingar och vi visste att han inte skulle vara bekväm med en traditionell avlivning. Det var viktigt för oss att prioritera hans värdighet och låta honom få somna in utan att kränka hans integritet. Vi kontaktade en jägare men i samma veva sken han upp igen. 💫 Det var efter att jag kom tillbaka ifrån Spanien och han blev så glad av att se mig! Han ömsom skuttade runt ömsom strök sig mot mig som en katt, precis som han brukade för att visa kärlek, eftersom han inte var en ”pussare”. Han åt bättre, blicken var piggare än vanligt och vi verkligen njöt av varandras sällskap och kontakt. 🥰 Det minnet kommer jag att bära med mig för alltid. Kvällen efter kom Amme inrusande i rummet just som jag skulle spela in ett nytt podavsnitt (tillägnat Alfie dessutom). Tårarna strömmade nedför kinderna och han berättade att han hittat Alfie död i sin bädd. Han somnade in av sig själv, precis som vi anat att han ville ha det. Med facit i hand är vi väldigt tacksamma för att det blev just så. 🙏

💎 Amme och jag grät, kramade och klappade om vår stora lurv. Jag klamrade mig fast i hans kropp, med fasta tag om hans päls, och orkade inte tänka på när jag skulle kunna släppa taget. Det gör så ont, så ont. 😣😢 Han var familjens stadigaste stöttepelare och nu kan vi inte röra vid honom längre. Våra blickar kan inte mötas och tala så mycket och tydligt som de alltid gjorde. I nio år var han min ständiga trygghet. Vår bästa vän. Sorgen är avgrundsdjup och ingenting sig likt. Hans närvaro, hans energi, var ojämförbar.

Fenris fick säga adjö till sin storebror och visade en oerhörd vördnad för kroppen. Med sänkt huvud och tung utstrålning gned han sin nos mot Alfies tass och kom sedan bort till mig för att slicka bort mina tårar. 💖 Amme berättade att belysningen i halva huset släcktes när han sprang bort till mig för att berätta vad som hänt, och när Amme hade somnat hördes plötsligt en jätteduns på bottenplan som hundarna först vaknade till men sansade sig lika fort. Jag vet att det var vår kille som bekräftade att han finns kvar i en annan form och påminde om att energi inte försvinner, speciellt inte en så stark som hans. ☄️

💎 Just nu är allting jobbigt och därför vilar jag ifrån den kontakt som inte är akut, bara idag. Jag tänker samla kraft att möta morgondagen med ett leende och en tacksamhet för allt den här hunden har skänkt mig. 🙏 Amme sörjer annorlunda så det kommer ta honom ett tag att studsa tillbaka, men det ger sig. Alfie hade inte velat att vi ska bära negativ energi inom oss.

💎 För att hedra Alfies minne kommer jag att publicera en himla massa bilder fördelade i 9️⃣ olika inlägg; ett för varje år han levde. Texten blir en anekdot ifrån vår tid tillsammans, med ett värdefullt budskap som bringat mig oändlig nytta eller glädje. 💯 Dessa inlägg kommer att komma lite sporadiskt, så håll tillgodo.

💎 Alfie mama. Te queremos más allá de la eternidad. Gracias por todo. Ha sido un honor conocerte y siempre serás nuestro orgullo y alegría. ☯️🕊🌺🌈💙🐻☮️

Mot balans. 💔