Arkiv | februari 2013

Rätt tidpunkt är A och O

Något av det bästa med hundar är att man alltid kan börja om, och ingen tid passar så bra som just NU. Genom att applicera den enkla formeln av motion, disciplin och kärlek – i den ordningen – ser man till att skapa och bibehålla en balanserad hund livet ut.

Eftersom många ersätter motion och disciplin med endast kärlek, eller i alla fall blandar ihop dessa komponenter så att de hamnar i fel ordning, så behöver vi ofta fokusera på att introducera de andra delarna för dem som har problem med sina hundar. De flesta är ju redan experter på hur man ger en hund kärlek, och det är inget som helst fel i det. Det är mer än ”okej” att ge sin hund kramar, pussar och andra former av ömhetsbevis och belöning. Vad som däremot är väldigt viktigt, t.o.m. avgörande för om du ska försätta en hund i obalans eller inte, är NÄR du gör det.

Det är vanligt att folk ger sina hundar kärlek vid fel tillfällen. Det kan vara att man egentligen är ute efter att trösta hunden om den upplever något obehagligt, det kan hända när man möts av en upphetsad hund när man kommer innanför dörren, och det kan också ske när man omedvetet låter sig domineras av en hund. Det finns otaliga exempel på tillfällen då man använder sig av affektion utan att inse att man faktiskt belönar ett oönskat tillstånd hos hunden. Genom att göra så ger man alltså näring åt den rädsla, upphetsning, dominans o.s.v. som man ju egentligen vill göra sig av med!

En osäker hund som är rädd för, säg, en omkring-blåsande plastpåse blir inte mindre rädd av att man klappar och talar ömsint till den i det läget. Ömkan ger oss en svag energi, en energi som den rädda hunden inte kan hämta någon stabilitet ifrån. En osäker hund söker inte trygghet hos en svag person, och genom att klappa den samtidigt som den är rädd belönar man faktiskt det oönskade tillstånd den befinner sig i, vilket innebär att man t.o.m. förstärker det. Med andra ord har du snart en hund som inte bara är livrädd för flygande plastpåsar, den kommer tids nog även att vara rädd för det mesta, eftersom man (omedvetet) har vårdat den rädsla hunden så desperat behöver hjälp att bli av med!

En hund som möter en i dörren genom att hoppa, krafsa, gnälla, skälla och kanske t.o.m. nafsa, är inte – som många vill tro – en glad hund. Det är en upphetsad hund, och upphetsning som man inte bjudit in till och som dessutom är på den nivån, kan utvecklas till allvarligare beteenden längre fram, om det inte redan har gjort det. Man kan tycka att det beteendet i sig är ganska charmigt och många beskriver det även som ”mysigt” när ens hund ”välkomnar” en hem med sådan entusiasm. Vad man däremot missar många gånger är kopplingen mellan det scenariot och att hunden t.ex. skäller på andra hundar, drar i kopplet o.s.v. Allt hör nämligen ihop och obalans i ett område kan få konsekvenser i ett annat.
Vanligt är att man själv ”smittas” av hundens upphetsade energi och börjar ropa, skratta och ”pipa” åt hunden. Vissa ger sig också in i ”leken” och slänger sig kanske på golvet och brottas lite.
Bara det att det är ingen lek. Inte för hunden i alla fall. Åtminstone inte på dina villkor!
Lek är en form av belöning, lika mycket som det är att klappa, busa och ”pipa” med rösten. De är alla varianter av ömhetsbevis och förstärker alltså hundens sinnestämning.

Jag konsulterade en kvinna som tog kontakt med mig för att hon inte kunde kontrollera sin hunds vaktinstinkt och hur han betedde sig när hon fick gäster. Konsultationen pågick länge och vid ett tillfälle lutade sig hunden emot mig. Han la en hel del av sin tyngd mot mig där jag satt bredvid honom på golvet. Jag fick honom att flytta på sig, och kvinnan såg fundersam ut. Jag frågade om han brukade luta sig emot henne också, och blev inte förvånad när hon svarade att han ”alltid gör så där”. När jag frågade vad hon gör då sa hon att hon tycker det är lite mysigt när han visar ”tillgivenhet” på det sättet, så hon klappar och kliar honom.
Hon blev väldigt överraskad när hon fick lära sig att det beteendet är en dominanshandling och att det inte bör tillåtas. Jag förklarade skillnaden mellan en hund som ”ber om lov” till att få närhet genom att vara undergiven och kontaktsökande, och att som han bara komma fram och börja hänga över en.
Hunden gick plötsligt fram till sin ägare och lutade sig emot henne istället! Då bad jag henne att försöka putta bort honom. En respektfull hund hade genast flyttat på sig men han bara studsade tillbaka! Hur mycket hon än puttade på honom så höjde han inte ens ett ögonbryn och fortsatte bara att luta sig. Det här var en stor ”aha-upplevelse” för hundägaren. Plötsligt insåg hon hur ofta han faktiskt dominerar henne och hur stor roll det spelar i de områden hon sökte hjälp för.

Min poäng är denna: Ge gärna era hundar massor av beröm, ömhet och kärlek – men vid rätt tidpunkt! Tänk på vad det är ni faktiskt belönar, vilket tillstånd ni egentligen förstärker. Det kan som sagt bli eller vara en stor och viktig del av anledningen till att man har problem med sin hund, och kom ihåg att små problem lätt blir stora.

Puss på dig, Yoshi!

Yoshi får sig en stor, blöt puss när han minst anar det, nämligen när han är lugn och undergiven. Frågan är bara om den var för min skull eller hans, han ser ju verkligen nöjd ut (?!)…

Vad du ”ser” är vad du får

Att visualisera det resultat man vill ha är en väldigt viktig komponent för att uppnå framgång, oavsett område. Vad man förväntar sig lever man oftast upp till, eftersom intention är en så stark drivkraft. På samma sätt som det är lätt att misslyckas med något man egentligen aldrig trodde på eller kände för, är det så mycket enklare att lyckas med det man gett sig fanken på! Det är ingen slump att världens mest framgångsrika människor, oavsett sysselsättning, verkligen brinner för det de gör. Det är heller ingen slump att så många människor har fastnat i en ond cirkel vad det gäller sina olika (o)vanor, inte minst med sina hundar. Vi har ju så svårt att släppa taget om gamla erfarenheter och inser inte att vad som händer många gånger faktiskt är självuppfyllda profetior; skörden av det vi sått i form av vad vi har visualiserat och projicerat dessförinnan.

Vi tar ett exempel:

Din hund gör utfall mot andra hundar. Du söker hjälp för detta och berättar att så här är det. Jag tar hunden och så går vi alla tre på en promenad. Hunden gör inga utfall, trots att vi möter nya hundar hela tiden. Vad är det som händer? Ljög du för mig?

Nej, naturligtvis gjorde du inte det. Du talade bara om hur det ser ut ifrån ditt perspektiv, men du missade att se din egen roll i det hela. Varför hunden började med att göra utfall i ditt sällskap är en sak, varför den har fortsatt är en annan. Du har nämligen upprätthållit hundens beteende, inte helt otippat p.g.a. vad du ”ser” framför dig innan du ens tar fram kopplet:

Du ska ut och gå kl.15 men redan tjugo i börjar du våndas inför vad som komma skall. Med tiden blir detta till en (o)vana och du märker inte ens att du gör så längre, även om det räcker med att titta på hunden för att se hur det verkligen står till.
Du slänger snabba blickar på klockan och blir nervös. Vissa människor intalar sig högt så att alla kan höra att ”Det är ingen fara, det ska nog gå bra, jag är inte alls orolig, inte det minsta!”, medan andra knyter nävarna, rynkar pannan och biter sig i läppen; ”HUR ska detta gå?!?”.
Förnekelse eller inte, du tar fram kopplet och tar på hunden. Väl ute går du och spanar. Det är viktigt att du får syn på den andra hunden först, något annat går ju inte. Får du bara se den först så löser det sig, då kan du ta en annan väg…
Men oj! Herregud! Det kommer en hund och du hinner inte vika av! Du virar kopplet runt, runt, runt din handled. Snart är hela armen täckt av koppel och du börjar antingen rycka och dra och ”fya” hunden redan nu, eller så börjar du med; ”Kom här, lilla gubben, titta på mamma. Titta på mamma. Såja, gubben, titta på mamma. Neeej, hjärtat, här är jag. Neeeej… Nej! NEEEJ! NEJ, sa jag! HIT! HIIIT!”, och så är hunden igång igen.

Det finns mer än en sak att anmärka på i den här berättelsen, men det börjar med en grej och det är förstås vad du tänker på när du vet att det börjar närma sig promenaddags. Du ser tillbaka på gamla erfarenheter och föreställer dig att det ska bli som sist, istället för att leva i nuet och koncentrera dig på att vara positiv, på riktigt.
Om du lär dig att tänka annorlunda inför en promenad, om du väljer att ändra din attityd och din inställning till själva momentet, så kan det i sig göra underverk för slutresultatet. Om du ser till att visualisera hur du VILL att det ska gå till, och projicerar den bilden redan INNAN du tar fram kopplet, så ”smittar” det av sig till din energi och ditt kroppsspråk, som i sin tur förmedlar ett budskap till hunden. Det är upp till dig om du vill meddela hunden att det är något farligt eller roligt på gång. Kom bara ihåg att du måste TRO på det du ”ser” framför dig! För att det ska fungera måste du fokusera på din ”inre bild” så till den milda grad att du t.o.m. känner dig annorlunda än tidigare. Glöm inte att slappna av, sträcka på dig, dra bak axlarna och ta ett djupt andetag – nu är du redo!

P.S: Det här kan du applicera på alla områden i ditt liv, vare sig det har med hundar att göra eller inte. Det spelar heller ingen roll vad du har för hund eller vilket problem ni har, detta handlar om en attityd som med lite ansträngning och engagemang blir ett nytt sätt att tänka och förhålla sig till, på heltid.

Testa att ta hjälp av detta enkla och kostnadsfria verktyg, du kommer att bli förundrad!

På väg ut

Det här hade inte slutat så glatt och bra om vi inte hade förväntat oss bästa möjliga resultat.

,