Arkiv | oktober 2012

Hundar reagerar, inte resonerar

Igår fick jag nöjet att träffa trevlig och go’ potentiell adoptör av en spansk hund. Under promenaden pratade vi en hel del om hundpsykologi och det var mycket intressant för mig att ta del av hennes syn på saker och ting. Hon gav intrycket av en varm och mjuk person som enligt egen utsago hade lätt för att överösa hundar med kärlek, samtidigt som hon ändå visste att de behöver regler och struktur. Hon berättade för mig om en incident som påminde mig om hur många reagerar när de ställs inför liknande situationer.

Kvinnan hade övertagit en (svensk) omplaceringshund som hon och hennes familj hade fallit pladask för. Den var liten och nätt, glad och social och naturligtvis hur söt som helst. De första tre dagarna passerade utan minsta problem. Hunden var glad i alla, men tydde sig mest till kvinnan. Hon hade redan bestämt sig för att inte ge den för mycket uppmärksamhet de första dagarna, vilket hon tyckte sig fullfölja ganska bra. Hunden följde henne som en skugga och det var uppenbart att han tydde sig mest till henne, resonerade hon.

När kvinnan gick ut för att hämta något i sin bil var således särbon ensam hemma med hunden. Hunden hade då hoppat rätt upp i soffan och gått fram till mannen (”för att bli klappad”, som hon sa), varpå han börjar klia hunden under hakan. Hunden i sin tur börjar morra åt mannen, som då i rent obehag försöker fösa undan hunden. Det hela slutar med att hunden hugger tag i mannens hand och biter rejält. Efter denna incident åkte kvinnan raka vägen tillbaka till omplaceringshemmet med hunden i rädsla för att den skulle kunna bita hennes 12-åriga son. Hon förklarade för mig att den hade gått till attack ”från ingenstans” och undrade hur det kom sig att den reagerade så helt plötsligt, samt vad man egentligen gör med en sådan hund.

Av hennes förvånade uttryck att döma antar jag att hon inte fick det svar hon hade väntat sig. Jag sa att det finns en mycket god förklaring till hundens reaktion, att det är fullkomligt normalt och att det med all säkerhet inte hände utan förvarning…

Så här är det: Precis som jag tog upp i mitt förra inlägg, skvallrar hundens beteende om sanningen. Kvinnan må ha en historia, men hundar resonerar och planerar inte, de bara reagerar. Det är oklart om hunden hade fått tillåtelse att hoppa upp i soffan till att börja med, men sedan går den alltså självsäkert fram till mannen och ställer sig med tassarna i hans knä, vilket han tolkar som att hunden vill bli klappad. Oavsett vad hunden ville i det ögonblicket var det i själva verket en dominanshandling från dess sida. Hunden krävde uppmärksamhet, vilket inte alls är hans plats att göra! Dessutom morrar hunden åt honom och även det visar att den saknade respekt för honom. Det sista hunden gör är att bita, vilket helt klart framkallades av mannens osäkra bortfösning. Bettet var en markering mot mannen för att han tog sig friheten att ta i hunden, som fått lära sig att han är flockens (familjens) alfahanne.

Jag har inte själv träffat särbon så jag har ingen uppfattning hur han är som person, men denna incident talar sitt tydliga språk: han hade inte lyckats att sätta sig i respekt hos hunden och han var definitivt inte hundens flockledare, för då hade detta aldrig hänt. Hunden utmanade mannen genom att kräva uppmärksamhet som han uppenbarligen fick, varpå han börjar morra för att styra upp sin underordnade. Morrningen var alltså en varning och även om han ville bli klappad från början har han som flockledare rätt att bestämma när det ska upphöra. Morrandet gav upphov till obehag hos mannen, som då föste bort hunden. Detta skedde inte på ett auktoritärt och ogillande sätt, utan mest ogillande. Eftersom energin bakom denna handling var för svag tolkades den inte av hunden som en korrigering, vilket i sin tur ledde honom till att korrigera mannen istället!

Så hur skulle de ha gjort? Eftersom jag inte observerade vad som föregick under familjens korta tid med hunden kan jag inte kommentera mer än denna specifika incident, men jag vill ändå påpeka att hunden inte ”plötsligt” blev så här. Uppenbarligen hade hunden lätt för att ta sig an ledarrollen och bl.a. därför antas den ha varit naturligt dominant. Med det i åtanke skulle hela familjen (kvinnan, särbon, sonen) ha uppvisat en enad front och ignorerat hunden de första dagarna. Utöver att mata och rasta honom skulle de ha gett honom minimal uppmärksamhet tills han hade underkastat sig och accepterat rollen som följare. De skulle ha haft tydliga regler och sett till att hunden fick jobba för sina privilegier, som t.ex. att bli kelad med. Han skulle inte få hoppa upp i soffan utan tillåtelse och de skulle inte ha kelat med honom förrän han hade visat sig undergiven genom sin energi och sitt kroppsspråk. Om detta hade gjorts så hade hunden varken morrat eller bitit. Attacken var helt enkelt en reaktion på alla feltolkningar, missförstånd och bristen på ledarskap ifrån människornas sida, och inte något den planerade för att vara elak. Inte heller har den ”en skruv lös” och borde avlivas – faktiskt är den helt normal, om än i obalans!

Min förklaring fick kvinnan att ifrågasätta om hon skulle ha hund överhuvudtaget, eftersom hennes mjuka energi och lust till att ”jollra” med hunden faktiskt finns där. Det betyder kanske att hon inte är en lämplig hundägare? Alltså, det är ju ett sätt att se på saken. Själv föredrar jag att vända på det och säga att det vore väl underbart om hon nu när hon är medveten om sina svagheter, skaffade hund för att ändra på det! Att vi är på ett sätt idag betyder inte att vi måste vara det imorgon. Varje dag är en ny dag och ofta blir det vad man gör det till!

Hur vill du vara? Make it happen! 🙂

Mafaldah är en naturligt dominant hund. Att försätta henne i obalans skulle få väldigt negativa konsekvenser. Naturligt dominanta hundar kräver en större närvaro och extra fokus av sina ägare, men det är väl värt det!